fredag 22 februari 2013

En reva i demokratin


Det handlar om att avbryta  vigslar om att hämta papperslösa barn i skolan . Det har högre prioritet än att jaga personer som verkligen begått brott.  Oavsett vem du är var du kommer ifrån har du grundläggande mänskliga rättigheter. Sverige bryter mot dessa genom REVA .


REVA är polisens nya namn på hur man bäst hittar papperslösa och avvisar dem. Det betyder barn svårt sjuka personer och som vanligt är det högt testosteron flöde och noll tolerans för personer som faktiskt flytt undan en diktatur.
 Det är inget brott att vara papperslös det är inget brott att fly till ett annat land.Läs här.
Det är inte olagligt att vårda eller hjälpa en person oavsett hans medborgerliga status. 
 Det är olagligt att ange en papperslös person som du fått kännedom om , om du arbetar i socialtjänsten, på skola eller i sjukvården eller i ett annat yrke där du har sekretess. Brott mot sekretess kan ge upp till två års fängelse.  Det är däremot kriminellt !

Polisen har nu strukturerat börjat be personer med utländskt utseende att visa leg i storstäderna i tunnelbanan. Läs mer om metoder här

tisdag 19 februari 2013

Moderna ord

Hon säger det med fascination i rösten det är stabsläge på samtliga sjukhus i vår stad. Stabsläge ett ord som kommer från försvaret från armén det militära.. Det som beskrivs är sjukhusens brist på platser i december där epidemier av influensa florerar, tillsammans med vanliga vinter förkylningar. Inte krig ingen svår olycka utan vanliga åkommor som gör att personer som redan är sjuka måste söka sjukhus och läggas in.Stöd våra sjuksköterskor Varför finns inte platser ? Sjukhus och områden har fått sparbeting  typ ett antal miljoner. I en organisation  som är slimmad redan innan. Pengar som inte kan sparas in med annat än att några får gå. Att då dra ner på platser betyder att golvytan och sängen finns kvar men inte de som vårdar .Vad händer då? Det är ett slags krigstillstånd där man kräver mer av de som arbetar till en gräns som inte går att tänja får tänja mer.. Beordring som ingen får neka tros att kroppen bara skriker nej.
En kollega till mig sätter nycklarna i låset för att köra till jobbet , förmår inte att få nyckeln till låset, orkar inte vill inte men gör det ändå. Kräks efter jobbet. Svär i omklädningsrummet jag skulle aldrig kommit hit lovar sig själv att sluta. Så kommer telefonsamtalet du måste jobba i natt.
Det är inte krig ingen olycka har hänt egentligen ingenting. Ledningen hittar på ord stabsläge som ett nytt modernt ord. som vi som politiker i en politisktstyrd organisation är skyldiga till. Vi avkräver människor att tänja på gränser att förneka varje ledig stund. Fortfarande det är inte krig vi har ingen armé. Vi fattar beslut om de som vårdar om och om igen utan att egentligen lyssna på hon som svär i omklädningsrummet. Patienten med utslaget immunförsvar som delar rum med någon som har svininfluensa och försvarar oss med att i krig och kärlek är allt tillåtet. Det är det inte.
Vill jag våga se min kollega i ögonen igen så vägrar jag sätta mig på tåget med sparbeting. Jag vägrar ersätta kompetenta sjuksköterskor med andra , vägrar att ta nedvärdera arbetet som undersköterskor gör. Jag vägrar påstå att akutens personal har fel kompetens och att det är anledningen till att det inte fungerar. Jag vägrar befatta mig med militära ord och kommandon.
Olof Palme sade att politik är att vilja så upp till bevis nu vi som ville så jävla mycket om vi inte villförbättra för undersköterskan som torkar tårar som ger sitt yttersta för att slutet ska bli vackert för anhöriga som sitter i ett slitet rum på Sahlgrenska.
 En kollega tar sömntabletter för att kunna slumra mellan passen för att orka,en annan kör av vägen en tidig februarimorgon utmattad,  en tredje kräks efter ett dubbelpass. Jag kan bara tala för mig själv men politik är att vilja låter klingar illa i korridorerna som ekar. Och om vi är skyldiga så låt oss sluta använda ord som stabsläge, som vi ändå inte förstår.  Om vipåstår att vi vill,(mer än bara valfläsk) så tala om det för hon som somnade vid ratten eller han som kräktes.

tisdag 12 februari 2013

Hur kan vi driva en politik som ger facken rätt att slå tillbaka?


Hur kan vi driva en politik som ger facken rätt att slå tillbaka?

Vad gäller människan i dagsläget på arbetsplatserna så finns det inget människovärde. Det är bara materia i förgrunden. Oavsett hur mycket liv det kostar tänker arbetsgivaren aldrig på människan. Bara på produktiviteten.
Talesmannen för strejkkommittén under gruvarbetarstrejken i Malmberget 1969-70

Kärnan i Vänsterpartiets arbetsmarknads politik i Göteborg handlar om att gå från otrygga arbetsformer till trygga. Kort sagt avskaffa otrygga arbetsformer såsom bemanningsföretag och allmän visstidsanställning . I tider av arbetslöshet värna arbetsrätten!

De fackliga och arbetsmarknadspolitiska strategierna i Göteborgsdistriktet har en även en andra fråga, som är lika viktig ibland än viktigare. Det handlar om kvinnors löner och inflytande över sitt arbete. Vi har hört det så många gånger ändå tjänar kvinnor sämre än män. Män har bättre villkor och förmåner på jobbet. Varför är det så?



För att svara på den första frågan om att driva en politik som ger facken rätt att slå tillbaka, så vill jag svara så här: vi måste hitta en förlorad klasskompass, då vi har vår historia men även också vår framtid i arbetarrörelsen.

Vi måste på allvar representera arbetarklassen men än viktigare partiet måste representeras av personer med arbetarklassbakgrund. Politik börjar på jobbet, på golvet där vi tillsammans vill göra något åt försämrade arbetsvillkor, dåliga löner och dåligt inflytande. 

 Det borgerliga styret har försvagat arbetarkollektivet och försämrat villkoren för de som hade det sämst. Genom att försämra villkoren i arbetslöshetsersättning så öppnar man för låglönedumpning.  En ökande arbetslöshet gör det än lättare. Den är i Göteborg idag över tio procent. Arbetslöshet gör dock inte att vi måste acceptera en låglönemarknad och dålig arbetsmiljö utan vi kan arbeta för båda i välfärdens Sverige.

Villkoren är olika sämst villkor har arbetarklassens kvinnor både ifråga om lön och villkor. Kvinnor bestämmer i mindre grad över sin arbetstid många kan inte ens gå på toaletten utan att skaffa en ersättare. Kvinnor får sämre förmåner. Vem har leasing bil och mobiltelefon inte kvinnor i LO-kollektivet i alla fall. Kvinnor får gratis kaffe och män en jobb dator.  Mer rättvist än så är det inte. Kommun och landsting som offentliga arbetsgivare har ett särskilt ansvar att ge kvinnor samma lön som män. Idag är det inte så. Lågavlönade kvinnor arbetar ofta i offentlig verksamhet inom kommun och landsting.

Nej, vi har inte någon jämställdhet heller på lönesidan inte något har hänt sedan tidigt åttiotal. Det är dags att ta tillbaka en politik som ger kvinnor samma rätt till inflytande förmåner och lön . Något annat är inte anständigt världens ”mest jämställda land” .

Fortfarande dör människor i arbetsrelaterade skador, skadefrekvensen är högst hos dem som arbetar inom otrygga arbetsformer och bemanningsföretagen toppar statistiken. Vi kan göra något åt det:

Förbjud bemanningsföretagen och tvinga storföretagen att anställa på drägliga villkor istället!

Vår politik handlar om jämställda löner och trygga anställningar men framförallt att ge facken rätt att slå tillbaka!


fredag 8 februari 2013

Till minnet av en kamrat

Idag var det begravning för en kamrat.En som gick före i frågor om kvinnors rättigheter när det inte var självklart. Självklara rättigheter som inte alltid varit självklara. Kampen för solidaritet och rättvisa.
Det är långt mer än ett år sedan jag fick en förfrågan om vänskap på facebook. Märkligt ställe att vara vän men sådan  är tiden, märklig.

Så innan min låga flämtar till,
och skymningstimman tiger still,
vill jag vara ett bloss för dom som följer oss
en tid, ett ljus på deras stig;
En tid, ett ljus i deras liv.
 
 Hon kom fram till mig under en samling för vänsterpartiet om en förfrågan kring ett parlamentariskt uppdrag. På kvällen hade jag ett mejl pragmatiskt är nog det ord jag först tänkte på.
Det är få som ger pragmatiska råd oftast dras man bara med i något stort man inte ens förstår. Nästa mejl inför kongressen det gick ut till många en praktisk beskrivning av hur saker och ting går till.
För oss som bara kastas in kan det inte med ord beskrivas hur lättad man blir av någon som förklarar, som vet.

Min kamrats liv handlade om mer, om att hålla ihop, om kamratskap och det viktigaste systerskap ger styrka. För det får vi kvinnor som ger oss in på en arena som de fakto stipuleras av män,får sent om sider lära oss.att styrkan ligger i ett systerskap,där vi ger varandra kraft och legitimitet. Ingen annan kommer att ge oss det och det handlar ofta om praktiska tips. Om att hålla ihop.

Jag har beskrivit min kamrat som pragmatiker men vill också framhäva det ideologiska djup som hon hade i analysen. En annan och en solidarisk fördelningspolitik. Det är idag inte självklart och vi måste återta segrar som vi redan vunnit och vi måste ta den striden igen och igen.
Det fackliga arbetet där jag använder Joe Hills ord sörj inte- organisera er. Organisation som modell och även maktmedel som oumbärligt i kampen för rätten till arbete, arbetsmiljö och rätten till jämställd lön.
Jag avslutar med Bertoldt Brecht några ord om pragmatism organisering men även viktig socialistisk analys.Det är nog så jag vill minnas dig  
Var inte rädd för att fråga, kamrat!
Låt ingen lura dig
Se efter själv!
Vad du inte själv vet
Vet du ej.
Granska din räkning
Du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra
Fråga: hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten


Marie-Ann Eriksson  var mycket mer men satt i riksdagen på mandat av Göteborgskommun mellan åren 1979-1986 för Vänsterpartiet
Hon var ordinarie ledamot i regionutvecklingsnämnden
Distriktsordförande för vänsterpartiet, 
Regionfullmäktige 
revisor , valberedare partistyrelseledamot och hade många fler parlamentariska uppdrag än vad jag räknar upp här,
 Framför allt Bengts älskade hustru och Älskad och saknad mamma till Håkan och Agneta
 

Som du egentligen vill så tar vi kampen och gör en annan värld möjlig!

torsdag 7 februari 2013

Till kritik av den allmänna debatten

 Jag får så många gånger höra att det gått för långt och då menas invandringen i allmänhet och deras rättigheter som individer i synnerhet.Rättigheter som vi alla har som rätt till hälso -och sjukvår, rätt till respekt för sin tro, rätt till arbete rätt till liv rätt till beskydd. Jag hör även personer i mitt eget parti höja röster för att våga prata om problemet i särskilda grupper.  Vad är det om inte rasism inbäddat i någon form av missriktad välmening.  Samtidigt som vi beskyller varandra för att inte prata om "det"så har media upptagit nästan sextio procent av mediautrymmet till att diskutera invandringens problem om just "det" som man kallar problemet. Så vad är det vi inte hela tiden diskuterar.?
Vi har kommit till en situation där alla partier numera dras med i problematiseringen för att "våga" prata om problemet kanske vi kan vinna några poäng från de högerpopulistiska partierna . Trenden i övriga Europa visar helt motsatt effekt en framgång för dessa främlingsfientliga  partier och nybildning av partier på den extrema högerns kant när vanliga partier övertar främlingsfientlig retorik .Vi den allmänna debatten tillåter rasismen att ta fäste och beskyller inte  längre rasisterna för den. Nej vi beskyller istället, hur inkonsekvent och obegripligt de än kan låta; invandrarna för att vi blir rasister. Vi påstår att mottagande av asylsökande gör att människor blir rasister. Vi inbillar oss att de får något som inte vi får och på så sätt legitimerar vi våra åsikter.
Var har vi hamnat?


Det finns numera en acceptans för att ett riksdagsparti utmålar farhågor om ett muslimskt övertagande likaså att den svenska kulturen är hotad. Om vi inte accepterar det så måste vi mer organiserat motarbeta ifrågasätta dem och motbevisa.
  Talespersoner för ett riksdagsparti  kan utan problem stå på fyllan och barrikadera sig med järnrör. En kvinna som modigt nog säger ifrån kallas hora. Ingen personlig ursäkt utgår istället så fylls det mediala utrymmet  med rapporter om fler sympatier för partiet med järnrör. Det blir en presskonferens med hummanden och ett klargörande vi svarar inte på fler frågor. Det var dumt vi var fulla.
Var har vi hamnat? Vilket annat parti skulle komma undan med den förklaringen?

Även i politikens finrum blir det accepterat med ord om att ger vi dem (invandrarna) ett finger så tar de hela handen . En diskussion, om att lägga en studiedag i samband med andra högtider än de kristna, när det diskuteras i en nämnd i en svensk kommun.  Är det en SD-företrädare som säger det? Nej, en helt vanlig socialdemokrat någonstans i Sverige. Det till trots att svenskarbetarrörelse drivit igenom en sekularisering av skolan.
Åter igen var har vi hamnat ?



Männen i partiet med järnrör benådades snabbt de avsade sig sina platser på ledande positioner, en resa till Ungern och sedan kan man komma tillbaka till riksdagen och delta i en omröstning. Den modiga unga kvinnan som kallats hora fick ingen ursäkt, Soran som kallades babbe fick ingen ursäkt.
På avpixlat kan man läsa att s.k pk- journalister bör få sig ett besök och avpixlats läsare får hjälp med adressen. Åsa Linderborg tvingas bo på hemlig adress efter allvarliga hot.
Har den medialadebatten börjat ta just hoten på allvar. I viss mån men absolut inte tillräckligt . Fortfarande avkrävs inte det riksdagsparti med starka kopplingar till nätsidan  avpixlat att ta avstånd från den. De avkrävs inga långa intervjuer, inga förklaringar inga åtgärder.
Den mediala debatten om rasismen blir fortsatt en diskussion om problem med invandring. Ett jolmande från alla håll och kanter pinsamt nog även från delar av arbetarrörelsen, om de alltså invandrarna i allmänhet och muslimerna i synnerhet som är på väg att ta hela handen. Inkonsekvent beskyller vi dom för att göra oss till rasister på samma sätt som man alltid beskyller kvinnan för att locka män till sig vid våldtäkt och utföra brottet.

Rasismen i vår närhet som omedvetet nästlat sig in i våra hjärnor och får oss att beskylla redan utsatta och marginaliserade. Sanningen är den; att det är vi själva som tillåter hatet att flöda som göder tankar om särrättigheter för invandrare som faktiskt inte ens existerar.

 Ta ett exempel, de 186 miljarder kronor som förflyttats från vår allmänna och statliga kassa att bekosta välfärden har hamnat i redan välbeställda, ofta vita mäns fickor genom skattesubventioner. Redan rika har fått subventioner genom sänkta avgifter, sänkta skatter.
 Idag äger en procent mer än sjuttioprocent av landets tillgångar. Pengarna har inte förflyttats till att göra det bättre för nyanlända flyktingar, för kvinnor med utländsk bakgrund, snarare tvärt om de har fått det betydligt sämre. Pengar som skulle gått till vår välfärd hamnar som groggblandarhjälp åt rika och välbeställda. Ursäkta mig men vem är det som tar hela handen? Vem har egentligen fått särrättigheter?

Vi ältar invandrarproblem i det oändliga låt oss stanna upp och konfrontera oss själva. Vi har ett rasistiskt synsätt när vi gör skillnad på oss och dem. Vi är inkonsekventa när vi tar över rasistisk retorik och beskyller invandrare för att göra oss till rasister. Det är ett problem med yttrandefriheten när journalister blir hotade och får gå under jorden för att de granskar en nätsida kopplat till ett riksdagsparti. När samma parti inte tar avstånd från nätsidan. Vi öppnar upp för en allmängiltig rasistisk åsiktsopinion om vi börjar ta över rasistiska partiers analyser och problemlösning för att våga prata om problemet.
Om vi vill ha ett samhälle byggt på solidaritet och demokrati låt oss istället rikta kampen mot de verkliga orättvisorna och mot de krafter som med våld och hot försöker tysta demokratiska förespråkare, de som kritiskt granskar vår samtid.
Mina barns skola där rasistiska symboler målats på varje vägg. Det är inget vanligt klotter det är hakkors på varje vägg och inget. En systematik i hat och förakt som får mig att frysa in i märgen en kall februaridag och frågan är än mer berättigad var har vi hamnat?

lördag 19 januari 2013

Tigga blöjor i välfärds Sverige

Debatten  och märkandet av ord ,siffror och statistik har fortsatt. Samtidigt så är det soppkök Stockholm idag dit många fattiga hänvisas.Flera kyrkor i nordost delar ut mat kläder, mat ,blöjor och välling till behövande ett enorm socialt arbete och oftast det enda i Göteborgs nordöstra stadsdelar. Bara i Bergsjön så är vartannat barn fattigt.
  Tongångarna om vad fattiga får och inte får, liknar dem som funnits och som fanns långt innan välfärds Sverige.  Trots vetskapen om att vi har ohyggligt rika personer i Sverige så hamnar diskussionen om fattiga föräldrar verkligen är tillräckligt tacksamma och försiktiga med pengarna. Som när den vite medelålders mannen moraliserar över en ensamstående mamma som röker och inte har råd med att skicka sitt barn på skolresa för 200 kr. Den vite medelålders journalisten vet inte att skolan skall vara kostnads fri och kanske det är det egentliga felet.. Moraliserandet över rökningen blir allt mer magstarkt. Det kan ju vara så att mamman som röker kompenserar det med att inte köpa kläder till sig själv, inte gå till tandläkaren, inte köra bil. Kankse svårt att sluta missbruk brukar vara svårt att sluta med. Barn har ingen egen ekonomi och blir utan skolresa om föräldrarna inte kan betala. De blir utan glasögon och mediciner om föräldrarna inte kan betala. Det är så enkelt Janne.
  Hur kan fattigdom bli relativt. Den finns här och nu och den ökar. Genom att diskutera relativitet så drunknar vi i diskussionen och nöjer oss med att barn inte lever i underjordens tunnlar. Vi tror i alla fall att det inte är så men alla barn som rymmer varje år hur lever de? En kompis som är regissör gjorde faktiskt en film om dessa samhällets olycksbarn barn i Sverige som levde i brunnar Har debatten om de verkligen är fattiga, om statistik gjort deras situation bättre? Knappast någon har reagerat på den filmen som gjordes för några år sedan.
Det blir en smula vulgärt när en vit man med makt i medelåldern går ut för att fråga läs ifrågasätta fattigas villkor i dag. Om det skriver Kristian Lundberg här. Kanske skulle även mina barn räknas som fattiga om vi inte hade fått pengar från min mamma under min sjukskrivning. Hade jag velat stå upp i TV och berättat om det? Vi har ingen bil vi åker inte på semester, i år så tyckte jag att Liseberg var onödigt dyrt. Jag röker visserligen inte (längre) ska jag tillstå Jag dricker inte alkoholsärskilt ofta helst inte alls och har inget dyrt träningskort. Jag bakar mitt bröd för att man faktiskt kan spara en slant på det och jag handlar det billigaste. Så jag kanske platsar in i bilden som självuppoffrande sexbarnsmamma...
 Eftersom att Janne Josefsson, tyckte att levnadsvanorna var viktigare än oskicket att kalla en skola avgiftsfri när den faktiskt kostar . När barn inte kan delta i skolresor? Inte kan ta med sig matsäck eller frukt till skolan? Någon stackars mamma som jag har kanske arbetat ihop till en fin mobil för att barnet hade riktigt bra betyg i skolan. Det har Josefsson mage att ifrågasätta trots att han själv har en femma ( jag avser mobilen knappast betyget).
Det kommer kosta mig ett antal tusenlappar bara för skolutflykter pengar som jag inte haft om min mamma inte varit rik och generös.En långtidssjukskrivning kan göra dig och dina barn till fattiga.
Det mest vulgära är att det finns riktigt rika människor med flera miljarder kronor som får skatteavdrag på skatteavdrag. Kamprad som anser sig för fattig för att betala svenskskatt. RUT-avdrag till överklassen så att de kan få städhjälp , drinkblandarhjälp matlagningshjälp samtidigt som ett antal barn äter havregrynsgröt till middag  till dess att barnbidraget kommer.  Ett annat är sänkt bolagsskatt och sänkt krogmoms som bara gynnat de som har ett bolag eller som har pengar till att äta på krogen. Det är vulgärt  och inte anständigt i ett land som har råd med välfärd till alla. I många delar av världen kan länderna inte själva stoppa fattigdomen hos befolkningen eller göra något åt den ;fattigdomen är för stor och länderna för fattiga. I Sverige skulle ingen behöva vara fattig om vi hade en annan fördelningspolitik. I alla samhällen oavsett rikedom så finns familjer som inte fungerar och därför behövs stöd för dem. Genom att märka ord siffror och ststistik blir ingen hjälpt och debatten om orättvisor måste ta fart och fokusera på just orättvisorna och på de som blir offer.En långtidssjuksrivning ett brutet ben kan vara skillnaden på fattig och rik? Ska det vara så?
Jag läser denna underbara blogg av Helena Duroj som dessutom är språklig virtuos. Hon skriver om barnfattigdom .Kaj Rajving skriver på sin blogg. Mycket läsvärt!

torsdag 17 januari 2013

Intecknat barnbidrag

Fattigdom bara är, den finns där som en tickande klocka, typ väntan på att barnbidraget kommer den 20e . Ett redan intecknat barnbidrag för övrigt och att stå på Willys kl10 för att storhandla.
Uppdraggranskning letade hungriga barfotabarn i januari. När de inte hittade några ansåg de att fattigbarnen i Sverige var en bluff. Zlatan berättade att han inte var ett rikt barn, han var fattig och fattigdomen smakar skam även om året blivit 2013.
Skolor som samlar in pengar har alltid högröstade föräldrar som bedrar att alla har råd med en hundralapp  och att man måste satsa på sina barn. De som inte har brukar inte säga något. Fröken i 5b som skriver upp barnens insamling på tavlan där står alla namn på de som betalt en extra liten slant till skolresan eftersom hundralappen inte räckte bestämde samma högröstade föräldrar att höjden av föräldraskap var att betala lite till. Den avgiftsfria skolan kostar mig 3600kr , en hundralapp för varje klass och år i 6 år
 Fattigdomen som tärande ständigt närvarande inte ens skolan är en fristad, i synnerhet inte skolan är en fristad för fattiga barn i Sverige. Susanna Alakoski skriver här i DN om fattigdom.

Kanske behövs en  Zlatan som berättar om att inte ha råd med fotbollsläger, som åkte med med vissheten om att hans pappa nog inte betalade, och som fick hoppas att ingen märkte det. Barn har ingen egen ekonomi naturligtvis men barn kan ändå leva i fattigdom. Ständig oro att bli upptäckt som fattig hungrig och skammen. Skammen som är svår att sätta ord på och som maskeras till vilket pris som helst.
Oftast vill man  moralisera över fattiga barn och kanske främst deras föräldrar. Av någon konstig outgrundlig anledning så kan det diskuteras varför arbetslösa skaffar barn, fråga varför man skaffat många barn och ifrågasätter vad gör man med alla sina pengar som de får i bidrag? Det är aldrig någon som diskuterar  än mindre moraliserar över fördelningen där en procent äger och förvaltar 70% av rikets samlade förmögenhet.
I natt kommer barnbidraget som är intecknat. rejäla skor, extra jacka. Samtidigt ser jag listan på landets miljardärer . De får också barnbidrag fast det är inte intecknat de ska inte storhandla på Willys kl 10 imorgon.
 Barn med lite pengar har ingen intresseförening som för deras talan. Inga starka föräldragrupper. De är hänvisade till enskilda socialtjänstemäns tolkning av lagen och sina liv, om och när de far illa. Låt inte den viktiga debatten om barn och familjer i Sverige som lever under långvarig ekonomisk och social utsatthet handla om vilka ord som används eller om exakta mätningar.
Susanna Alakoski
Fattigdom kan maskeras som plötslig influensa vid utflykt som kostar. Tröttnat på innebandyn när föräldrarna inte kan betala längre. Fattigdom går att dölja även för grävande journalister på SVT. För fröken som skriver upp alla barn som betalat till klasskassan  på tavlan, för samhället i stort. Barfota barn och intecknat barnbidrag