En månad då barnens situation skall synas i kanterna

Och ofta vill jag förmedla hur människor har det och på något sätt förändra men när jag kommer till apatiska barn eller papperslösa barn så får jag inte fram de rätta orden, på något sätt så finns inga ord som rättvist kan beskriva deras lidande. Det blir ord som ord, inte hur de verkligen har det. Det blir ögon som ser, händer som trummar på bordet över tangenterna. Det är så svårt att beskriva en längtan, ett hopp som grusats ner i en vattenpöl i förorten. Snömodd och långa dagar mörka lägenheter utan möbler, inga vuxna som är vakna fastän morgonen blivit förmiddag, ingen skola fastän skolklockan ringt för flera timmar sedan. Inga leksaker och ingen bolibompa . Ensam med minnen trots att rummet har många boende. Berättelsen om vad som varit har ingen lyssnare ingen bullmamma ingen varm choklad i vardagsrummet i november. Nerkissade sängar och ledsna mammor inga pengar och ingen middag kanske lite godis som finns kvar i en påse.

Varsågod, här är barn som behöver dig och mig ut på gatorna upp på barrikaderna synliggöras bekräftas älskas. De behöver snälla bullmammor varmchoklad och mycket mycket mer.De behöver synliggöras i asylprocessen förståelse och förståelse igen. Förståelse för att de inte med ord kan berätta hur de har det och att våra ord om hur deras dagar ser ut blir futtiga och inte fullt kan beskriva graden av elände. Det är nu barnens månad där Unicef ska belysa barnens situation. Jag tycker att vi gjort det många gånger för ganska döva öron. Det är svårt att beskriva en förlorad skolgång en förlorad barndom eller hur barn sett våldets råhet nakenhet och hur det föralltid kommer att påverka dem .
När kommer papperslösa barn att få sina behov uppfyllda och sin vardag granskad ?