På förvaret

Idag läste jag om en kvinna på ett förvar som var i 7e månaden och bar på HIV hon skulle utvisas till Burundi och ett avvisnings försök hade gjorts. Burundi har inte bromsmediciner unga män och kvinnor dör av HIV därför att de inte har tillgång till de mediciner som stoppar nedbrytningen av det egna immunförsvaret. En gravid kvinna behöver ett särskilt omhändertagande vid förlossning och barnet behöver medicin för att minska risken för HIV. Finns det i Burundi? Möjligtvis för den som har pengar mycket pengar. Kvinnan på förvaret har inga pengar och kommer inte få någon medicin.
Det är skillnad en avsevärd skillnad visst finns sjukvård men den är inte tillgänglig för alla. Alla vi som minns HIV från början, alla vi som hade vänner som drabbades under sent 80-tal tidigt 90-tal vet att HIV obehandlat leder till allvarlig immunbrist som leder till döden. Migrationsverket minns inte det inte heller den läkare som migrationsverket pratat med minns hur det var med avmagrade 27åringar som väntade på döden. Jag minns hur det var och det gör detta avvisnings beslut så absurt. Vem kan fatta ett beslut att skicka en kvinna och hennes ofödda barn till svår sjukdom och ond bråd död? För utan medicin så leder HIV till AIDS och en allt för tidig död.
Kan ett barn med HIV klara sig utan sin mamma? Ibland om det finns släktingar som kan ta hand om barnet och försörja det.

Det är inte ett brott att söka asyl det är inte ett brott att vara flykting, ändå sitter denna kvinna på ett förvar alltså ett slags fängelse i väntan på avvisning.

Sökes mod och medmänsklighet i en tillsynes helt omänsklig flykting politik

En vän skrev fyndigt: att samtidigt som Curiosity landade på mars så körde gränspolisen med en ung från Aktion mot deportation som inte hann hoppa undan, en resapå tre km på fronten av bilen. Gränspolisen gjorde inga försök att stanna utan  den unge mannen fick med livet som insats hänga kvar.
En ung kristen man från Afghanistan skulle utvisas trots att han tidigare torterats i sitt forna hemland. Kan  undra om man inte finner mer mänsklighet på mars än i gränspolisens hjärta? Där kunde historien slutat och Sverige som tydligen vill ta världsrekord i antalet fällande domar i FN's tortyrkommitté. Kanske hade gränspolisenen  inte räknat  något så otippat som en enda modig människa! De är ganska få men de finns de där godhjärtade människorna som verkligen står upp för andra när det verkligen gäller. Han som faktiskt hängde på motorhuven är en, liksom Rosa Parks

Idag är modiga personer lätträknade men piloten på Lufthansas plan vägrade  ta med den afghanske flyktingen på planet så utvisningen kunde inte verkställas. Det finns hopp om mänskligheten här även på vår planet.
Detta skriver jag med risk om att få kommentarer om att gränspolisen bara gör sitt jobb och att det är synd om dem.

Gränspolisen som väljer att köra igenom en grupp aktivister där personer hamnade på fronten av polisbilen och att det var ett rent under att ingen skadades.

Efter andra världskrigets och det gick upp för omvärlden att miljoner och åter miljoner människor mist livet i tyska koncentrationsläger så sade någon.
 "Idag står det klart att vi får frukta de som lyder lagen mer än de som inte gör det".

 Migrationsverket som gång på gång avslår ansökningar om asyl. Risken för att torteras igen är stor om man en gång blivit torterad. Vilket borde vara skäl till att bevilja asyl

Migrationsverket, den instans som borde ha störst erfarenhet och de bästa kunskaperna om mänskliga rättigheter beslutar om avvisning till länder där tortyr och dödsstraff förekommer. De verkar helst inte vilja prata om det. Och utreder främst skäl till deportation. Hur kan det vara möjligt?

 Finns det en sond från NASA som kan upptäcka en gnutta mänskligt hjärta i asylpolitiken? Snarare torde det finnas liv och mer samvete   på Mars ,

Tillbaka till vardagen

Aftonbladets Daniel Swedin skriver om rasism  om vardagens vanliga händelser om att bli särbehandlad på grund av att man inte ser tillräckligt svensk ut. Tillbaka till vardagen,ja många ska tillbaka om några dagar till arbetet, skolan bostadsområdet. Vem bestämmer vad som är rasism ? Vem sätter måttstocken när det gäller hederligt utseende? Vad galningarna i Sverige demokraternas ungdomsförbund ( SDU) än säger så begår svenskar brott i samma uträckning som invandrare och  invandrare är inte överrepresenterade när det gäller sexualiserat våld.En norsk rapport

visar på att våldtäkter begås oftare av norrmän och mindre ofta av utomeuropeiska förövare. Vi vill nog inte tro att badvakterna är rasister eller att Åhléns kollar vissa folkgrupper lite mer än andra eller att bostadsbolagen väljer lägenhetsinnehavare efter färg och efternamn. Att arbetsgivare sorterar bort icke svenskklingande efternamn vid första sorteringen. Om meningsskiljaktigheter uppstår på en arbetsplats så föreligger alltid kulturkrock om den ena parten inte är svensk.Hur påverkar den svenska kulturen arbetsmiljön många svenskar går bakom ryggen och slickar röv. Nej då skulle man säkerligen säga att det var personligt.
Genom att bortförklara,sopa under mattan och låtsas som att rasismen inte finns, möjliggörs rasism och särbehandling. Sopa under mattan våga se att människor behandlas olika pågrund av vilken religion de har vilken hudfärg eller för den delen hårfärg eller vilka kläder de har på sig. 

Om Estelle och det stora havet

Foto Marina Duell

S/V Estelle som nu lagt ut mot Gaza fast först ska hon gästa några hamnar på vägen. Många tror säkert att det trots allt är lite skumt ändå med en organisation som åker med en båt till Palestina gång på gång på gång och dessutom inte ens kommer fram.  Det borde finnas enklare sätt  eller enklare att låta bli. Jag har varit på Estelle ett antal dagar och det var synnerligen normala och trevliga människor som hade tagit semester för att arbeta på en segelskonare. Har man väl varit med på Estelle så kommer man aldrig riktigt att gå av något av Estelle och den solidaritet som finns där kommer alltid att vara kvar med dig.
Israel håller en landremsa under blockad och förhindrar palestinier på Gaza att träffa släktingar och vänner på Västbanken och förvägrar invånarna faciliteter som rent vatten elektricitet. Blockaden ska brytas och det är en rad organisationer som står bakom ett upprop som heter End the blockade. Rädda barnen har skrivit en rapport som signalerar att hälsan hos barn är alarmerande försämrad såväl fysiskt som psykiskt över 90 procent lider av posttraumatiskt stresssyndrom . Barn är felnärda och många lider av bristsjukdomar som järnbristanemi. Blockaden handlar om ett ologiskt naket våld som drabbar civilbefolkningen.


Foto Åsa Svensson STG Malmö

En del vill mena att det är att stödja Hamas men knappast. Hamas smugglar varor  tunnlarna och tjänar inte på att Ship to Gaza bryter blockaden. De är inte jätte intresserade av att det kommer ett skepp med varor då mister ju tunnelverksamheten sitt syfte. Ship to Gasa är solidariska med befolkningen inte med en terror organisation.
Solidaritet på en båt det är vackert på sätt och tonerna av en saxofonen som spelar Här kommer Pippi Långstrump till ljudet av vågor och måsar. Berg är till för att flyttas och blockader för att brytas. Båtar tillhör inte nu tiden men ger hopp åt alla de som väntar därborta  allt till och med samvetet kan köpas för pengar men 85 sjömil från Gazas kust kommer en Saxofon att höras en last full av solidaritet kommer någon dag bryta blockaden .
Vill du vara med plånboken också så kostar en sjömil ungefär 100 kr postgiro 46359-6.

Lite om Palestina, Gaza och internationellrätt

I går skrev någon   en kommentar att man kan tro att det är av grymhet och ren ondska som Israel blockerar Gaza remsan när jag ganska kortfattat beskriver problemen på Gaza remsan. Naturligtvis är det ingen enkel problematik men blockaden mot Gaza är olaglig och våldet mot den civila befolkningen  är inte rimligt. Israel har sedan länge full kontroll över el förbrukningen i Gaza området och Israel stänger av elen för att skydda sig mot Hamas. Vilket får fullständigt ödesdigra konsekvenser för en civilbefolkning  befolkning som behöver elen till sjukhus skolor matlagning arbete datorer och så vidare .
 Ett annat problem är vatten där Palestinier på västbanken inte får borra lika djupt som en Israel vilket gör att befolkningen på västbanken och Gaza har en alarmerande brist på rent vatten. I september 2007 så deklarerade Israel att Gaza är ett fientligt  område  och inledde en blockad. Israels regering godtog inte det allmänna val där Hamas fått mest röster. Julen 2008 startade Israel kraftiga beskjutningar mot staden Gaza och totalförstörde sjukhus skolor och andra viktiga byggnader. Gazas infrastruktur slogs ut och uppbyggnaden har försvårats av importrestriktioner.

Det finns vissa internationella lagar som reglerar krig och civilbefolkning genevekonventionen är ett exempel på lagar som reglerar skydd för civilbefolkningen. Det finns även ett avtal som heter Oslo avtalet vilket Israel skrivit under och som reglerar Palestiniernas land områden liksom Israels. Israel bryter notoriskt mot Osloavtalet. Territorier i Oslo avtalet är uppdelat i A Boch C områden ett A område är ett Palestinskt område där palestinierna själva upprätt håller lag och ordning tillser miltär säkerhet och  där Israel inte har rätt att göra militära insatser. Senast i helgen gjorde sraeelisk militär räder  ett a-område Nablus militär sköt med gummi och stålkulor i Nablus gamla stan natten till igår lördag. Israeelisk militär arresterade flera palestinier de använde även tårgas.  Israel får enligt osloavtalen enbart utöva kontroll vid utresa. Eftersom att Israel aldrig lämnat de ockuperade områdena så är de definitionsmässigt ockupationsmakt och skall tillgodose skyddade personers det vill säga civila i området sjuk och hälsovård, skola och andra basala behov enligt internationella lagar.
 Det här med ondska och grymhet ? Kan man inte kalla det grymhet att stänga av elen till ett sjukhus liksom att ständigt strypa tillgången till vatten? Det måste kunna kallas grymhet att israelisk militär stjäl vatten från en beduinfamilj? Familjen som kämpat för sitt vatten och ändå lyckats. Israel som ändå  har kontrollen över vattnet och inte behöver inte dessa futtiga  dunkar.  För beduinfamiljen är ett par dunkar vatten livsavgörande, Militären stjäl vattnet för att markera styrka som ockupationsmakt, är inte det grymhet? Emelie Kinberg och Erika Engberg  var på plats i Nablus både vid stölden och vid militärens angrepp i Nablus i fredagsnatt. de har skrivit om sina upplevelser på Västbanken om ockupation om ständiga angrepp om osäkerheten för de som bor där om fattigdomen.

Jag tror inte att det ligger i Israeelers natur att vara onda de flesta är inte onda de flesta ganska trötta på krig och osäkerhet i området. Det är den isreeliska högerregimen som för en ondskefull politik och styr tillsammans med Israels militär .
Ett fritt och självständigt Palestina och ett fritt och självständigt Israel i samexistens och fred. De flesta hoppas nog på det.  Den osäkra tillvaro som unga Palestinier går till mötes med ständig rädsla för angrepp, hög arbetslöshet , fattigdom och ohälsa föder hat och terror. Finns inga alternativ så drar sig unga till extrema grupper. Ett slut på blockaden mot Gaza skulle öppna upp för fler arbeten, studier möjlighet till universitetsutbildning. Ett slut på blockaden skulle ge 700.000 ungar i Gaza ett hopp och bättre levnadsvillkor.
därI en 13 september 1993 tog parterna i konfliOkten, Yitzah Rabin och Yassir Arafat

Ship to Gaza

Vill man titta på en riktig båt ska man åka till Eriksberg och titta på Estelle.
Ship to Gaza gör sin tredje resa för att bryta Israels blockad mot Gaza. Gaza är ett litet landområde som bebos av 1,6 miljoner palestinier. Gaza är sedan 2006 under blockad vilket betyder att ingen får komma in utan rigorrös och skrattretande säkerhetskontroll och lång väntan. Det är i stortsätt omöjligt att ta sig mellan Västbanken och Gaza trots att det är samma land den enda tillåtna passagen är Eretz . Blockaden är ologisk i många avseenden det finns en rad livsmedel som inte får föras in, kryddor, kakor men det är lite olika vad som förs in i Gaza. Varor som betong är förbjudet rep till fiskeutrustning symaskiner är naturligtvis förbjudet, för att förhindra att Gazaborna faktiskt kan arbeta med något och försörja sig. Gaza borna svälter för de kan inte importera tillräckligt med mat och de kan själva inte bruka jorden tillfullo eller ägna sig åt fiske pågrund av blockaden.  Vad Israel tjänar på blockaden är ytterst osäkert troligen är blockaden inget annat än en stor förlustaffär som egentligen bara är högerregimens sätt att bevisa styrka.Israel beskjuter alla fiskebåtar från Gaza som går längre ut än de två tillåtna sjömilen. Israel har beskjutit Ship to Gazas båtar och 9 personer dog på den turkiska båten 2010. Samtliga aktivister på de tre båtarna fördes i land och passagerarna fängslades. I lasten  fanns rullstolar sjukvårdsmateriel, leksaker och Israel bordade båtarna på internationellt vatten.
Blockaden har trots att man pratat om misslyckanden faktiskt ändå lättats för Gaza borna och lasten med sjukvårdsmateriel kom fram till slut. Fast båtarna kommer gå mot Gaza igen och igen till den dag då blockaden är bruten. Jag har hämtat en vacker text från Ship to Gazas hemsida.
Det är bara att erkänna: båtar tillhör historien och människor tillhör framtiden. Båtar är beroende av propellrar (som kan saboteras) och politiker (som kan korrumperas). Människor är beroende av människor och fri rörelse och varor som stoppas av en blockad. Så i morgon ska jag korsa havet, med eller utan båt. Allt jag behöver göra är att bygga om min kropp till ett skrov. Jag ska tvinna ihop mina ben, förstärka min hud tills den blir skottsäker och olja in mig med såpa så att bordande soldater halkar av. Fingrarna syr jag ihop så att händerna förvandlas till åror, i höger öga installerar jag en radar och i nacken opererar jag in en vit flagga. Sen är det bara att töja ut bröstkorgen tills den blir ett lastutrymme stort nog för att få plats med alla containrar. Jag fyller mig med varor, stänger munnen och gör mig redo för avfärd. Men sch! berätta inte för någon, inte ens min familj, att min bröstkorg har en falsk botten, under det första golvet finns ett annat golv och under det golvet finns det ljuddämpande sågspån och slem och under slemmet finns alla de där ropen som makten har försökt tysta ända sen dag ett. Orden som har viskats från mun till mun, från stad till stad, från Sharpeville till Alabama, från Ådalen till Meerut, från höstens Tunis till vårens Kairo till sommarens Damaskus.

Bröstkorgen vibrerar av harija, libertad, liberté!

Den 22e juli 2012

 Min absoluta favorit debattör i norsk media är Marte Michelet. Jag kopierar hennes text till er för att läsa rakt av och tänker inte analysera, inte debattera utan helt naket , och rakt med egna ord.
 I sin vakre og såre bok om ektemannens plutselige død, skriver den amerikanske forfatteren Joan Didion om hvordan hun i et helt år etter at han gikk bort levde i en uvirkelighet, der hun innerst inne ikke godtok at det hadde skjedd. Hun ordnet begravelse, hun leste minneordene om ham i avisene, hun ordnet med arven hans. Likevel gikk hun i hemmelighet og innbilte seg at mannen hun hadde sett ligge der på likbåren på sykehuset i New York, ikke var hennes mann. Hun kalte boka The Year of Magical Thinking, på norsk De magiske tankers år.

Det er lett å kjenne seg igjen i, for alle som har mistet noen. At døden ikke er til å ta inn, at døden i sin natur er surrealistisk. At fasen av uvirkelighet og fornektelse er noe man bare må igjennom før man kan erkjenne realitetene.

På noen måter kan man si at Norge har vært i en slik fase i året som har gått etter 22. juli. Alle nordmenn - uansett hvor nært eller fjernt man var knyttet til selve hendelsen - har gjennomlevd et sjokk og en sorg over det som skjedde. Den vanligste beskrivelsen man hører, også nå ett år etter, er at det fortsatt ikke er til å tro. Breiviks aksjon var så omfattende, så spektakulær, så hinsides brutal, og så fullstendig uventa, at hjernen fortsatt ikke får grep om det.

For egen del har jeg opplevd året mest som fiksjon. Først, å hente samboeren min midt på natta på Sundvollen, mirakuløst uskadd etter å ha vært i Breiviks direkte skuddlinje. Så, dagen etter, telefon fra PST om at Breivik snakket om meg i avhørene, og at vi måtte evakuere hjemmefra. For deretter, utover høsten, å få innblikk i hva det var han sa, til politiet, til psykiaterne. At han hadde planlagt å komme til Utøya to dager tidligere, når jeg var der, for å kappe hodet av min høygravide kropp. Og så, rettssaken, der han igjen holdt meg fram som det verste av det verste, og omtalte vårt flerkulturelle barn som et ultimat svik mot Norge. Det har ikke vært, det er fortsatt ikke, mulig å ta det helt inn over seg.

Men på noen områder har jeg sakte realitetsorientert meg. Vi har fått trusler som har tvunget oss til å forholde oss til at Breivik har farlige meningsfeller både i innland og utland. Før 22. juli hadde jeg aldri trodd at jobben jeg gjør i Dagbladet innebar noen personlig risiko. Nå vet jeg bedre.

Og jeg har innsett at den optimismen jeg var preget av i tiden rett etterpå, var naiv. Ei uke etter angrepet skrev jeg blant annet at «de fantastiske markeringene av samhold, solidaritet og toleranse som har manifestert seg fra landsende til landsende kommer til å ha en langvarig effekt på hvordan folk med minoritetsbakgrunn har det i dette landet.»

Jeg ble grepet av, jeg ville vel gripes av, et sterkt håp, om at noe fundamentalt skulle skje med oss og vårt forhold til utsatte minoriteter. Jeg tror mange av oss trengte å føle det sånn for ikke å bukke under i forvirringen, raseriet og sorgen over det som hadde skjedd. Det er en klassisk trang; tragedie må føre til katarsis.

I ukene og månedene etterpå lot nasjonen seg lindre av de samlende og beroligende ordene som kom fra statsministeren, fra kongen, på lederplass i avisene: Ondskapen har tapt, medmenneskeligheten og samholdet har vunnet. Våre grunnleggende verdier har aldri stått sterkere. Han har fått fram det beste i oss.

Vi var rosetog og alt det representerte - han var helt alene.

Men nå har Norge, ut av intet, fått en påtvunget men påkrevd realitycheck. Det plutselige frambruddet av romhat nå i sommer har brakt opp i dagen igjen at det finnes sterke motsetninger rundt etnisitet i Norge. Den økende framtidspessimismen, og uroen over at vår del av verden er svekket og i krise, legger grunnen for enkle fiendebilder og selvrettferdig aggresjon mot «parasitter». Romhatet tvinger fram en erkjennelse av at «våre» grunnleggende verdier, står langt mindre fjellstøtt enn mange liker å tro.

Det er bra at selvbildet sprekker akkurat nå, i forbindelse med 22. juli. Hvis ikke kunne vi lett ha fylt årsmarkeringen med gjentakelser av de lullende, lett selvbedragerske, ordene fra i fjor. Hvis bølgen av hets først hadde dukket opp i, la oss si oktober, ville vi ikke sett alvoret og sammenhengen på samme måte.

Ett år etter er det på tide å komme ut av uvirkeligheten. Vi må inn i virkeligheten der mange nordmenn har et betent forhold til de mørkhudede blant oss. Særlig er det nødvendig at den politiske eliten som til nå har vegret seg for å sette terrorattentatet inn i en politisk sammenheng, innser at høyreekstremismen ikke sitter ensom og ufarliggjort i en celle på Ila, men er en understrøm i det norske samfunnet som må konfronteres og bekjempes. Igjen, og igjen, og igjen.

I sin kjerne handler den konfrontasjonen også om å hedre de døde. For å si det med Jobs bok:

Å, jord, skjul ikke mitt blod, legg ikke mitt skrik i grav! 

 Gör din antirasistiska status känd i din närhet , vid kaffet, på din blogg , på twitter, facebook, på stranden . Om inte nu , När om inte du , vem?