Tillbaka till barrikaderna

Göteborg  juni 2001

Jag har varit på två valvakor för V 1994 då Vänsterpartiet skrällde och i 2010 då arbetarrörelsen starkt gick tillbaka. Jag som var student och ung 1994 och deltog såväl i det studentfackliga som kårpolitiska arbetet som följt utvecklingen med Seattle, Prag och Göteborg ser att tilltron till både fack och politik minskar. Jag stod ä utanför vallokalen där jag bor den 19 e september 2010. Där någonstans förstod jag att klyftorna mellan väljare och politiker blivit så stor och att de flesta partier egentligen inte frågade vad som bekymrade väljarna mellan valen. Flera av de andra partiföreträdarna såväl rödgröna som alliansen skämtade om att då träffar vi väljarna om fyra år igen och det kändes lite så där.
Idag slår jag upp tidningen och ser att Sahlgrenska måste spara ytterligare 80 miljoner och det kommer bli mer fantasi summor som faktiskt  inte är rimliga och det kommer innebära drastiska förändringar till det sämre för många dels du och jag som patienter men också för anställda som kanske måste byta jobb eller rent av blir uppsagda. Det kommer betyda försämrade arbetsvillkor för de som blir kvar. En gnagande känsla som väldigt många har att inte räcka till i arbetet kommer fördjupas.Det gnagande utanförskapet som fördjupas i skolor där barn från början riskerar att slås ut där man idag ska lära sig entreprenörskap och vara kreativ, där barn ska hålla framgångsrika presentationer och framförallt vara framgångsrika. Hur går de för de som inte är framgångsrika? Bostadsbristen i kombination med en ökad arbetslöshet och försämrad ekonomi där hyrorna tenderar stiga trots att inga förbättringar gjorts och det mesta är trasigt
. Hans Linde skriver idag ett inlägg idag i framtidskommissionens blogg.
"Ska vi återväcka tilltron till solidaritet måste vi ta vår utgångspunkt i människors vardag, utgå från de orättvisor vi själva möter. För om vi inte kan visa att vi kan få kollektivtrafiken att gå i tid, minska barngruppernas storlek på fritids eller ge farmor den omsorg hon förtjänar då kommer vi troligen inte heller att få människor att tro att vi kan bygga ett socialistiskt samhälle. Vi måste kunna sätta ord på de orättvisor människor möter, den rädsla som många kvinnor känner i sin vardag på grund av mäns våld och sexuella trakasserier, den frustration som nedmonteringen av a-kassan och sjukförsäkringen skapat och den hopplöshet som breder ut sig i ungdomsarbetslöshetens spår. Och vi måste kunna visa att vi har konkreta lösningar på dessa problem."
Samtalet mellan valen måste bli viktigare,  att väcka till politisk medvetenhet hos de som börjar tvivla eller rentav ge upp.  Idag serveras barn från början en enda lösning att bli framgångsrik tjäna pengar och köpa saker som den enda lösningen. Långt långt ifrån arbetarrörelsens folkhemstanke med inflytande delaktighet och att betala skatt utifrån förmåga. Samtalet om solidaritetens styrka måste bli viktig och att redan från början lära sig att ensam är inte stark de flesta blir inte miljonärer utan bara några få och att det snarare handlar om tur än hårt arbete. Vi kan inte ensamma förändra arbetsvillkor utan bara gemensamt kräva dem. Tillbaka till 1994 där vänstern skrällde och proteströrelsen under sent 90-tal. Gräsrötterna trodde på att en förändring var möjlig vi trodde att vi kunde påverka och vi gjorde det också.
Jag berättade för mina barn om demonstrationer med 20.000 deltagare och de tittar på mig och säger vad Coolt. Min dotter som varje år längtar till 1a maj och tar på sig Vänsterpartiets märke och övar slagord redan i oktober inspirerar mig.
Ses vi på barrikaderna snart?