Om en liten stund är det en tystminut för Norge men det är inte en tyst minut som jag vill ha jag vill ha ord för att förstå, jag vill ha tillräckliga känslor för det ofattbara de ord och de känslor som rusar igenom huvudet känns för små för futtiga.
Jag vill forma bokstäver som blir till ord som kan ge tröst som kan ge hopp om en framtid fast helst vill jag nog backa bandet
Jag upptäcker att för många är livet som vanligt men hos mig kan det inte någonsin bli som vanligt det var inte bara Utöya utan det var drömmar om att en annan värld är möjlig, det var solidaritets projekt som dog, det var blivande politiska viljor
När lågan brunnit ut måste vi kanske sansa oss i den svåra sorgens stund och försöka att återigen samlas kring solidaritets projekt, samlas som gräsrötter och varför inte börja idag även om det lilla känns torftigt
även om orden inte räcker till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar