Vill man titta på en riktig båt ska man åka till Eriksberg och titta på Estelle.
Ship to Gaza gör sin tredje resa för att bryta Israels blockad mot Gaza. Gaza är ett litet landområde som bebos av 1,6 miljoner palestinier. Gaza är sedan 2006 under blockad vilket betyder att ingen får komma in utan rigorrös och skrattretande säkerhetskontroll och lång väntan. Det är i stortsätt omöjligt att ta sig mellan Västbanken och Gaza trots att det är samma land den enda tillåtna passagen är Eretz . Blockaden är ologisk i många avseenden det finns en rad livsmedel som inte får föras in, kryddor, kakor men det är lite olika vad som förs in i Gaza. Varor som betong är förbjudet rep till fiskeutrustning symaskiner är naturligtvis förbjudet, för att förhindra att Gazaborna faktiskt kan arbeta med något och försörja sig. Gaza borna svälter för de kan inte importera tillräckligt med mat och de kan själva inte bruka jorden tillfullo eller ägna sig åt fiske pågrund av blockaden. Vad Israel tjänar på blockaden är ytterst osäkert troligen är blockaden inget annat än en stor förlustaffär som egentligen bara är högerregimens sätt att bevisa styrka.Israel beskjuter alla fiskebåtar från Gaza som går längre ut än de två tillåtna sjömilen. Israel har beskjutit Ship to Gazas båtar och 9 personer dog på den turkiska båten 2010. Samtliga aktivister på de tre båtarna fördes i land och passagerarna fängslades. I lasten fanns rullstolar sjukvårdsmateriel, leksaker och Israel bordade båtarna på internationellt vatten.
Blockaden har trots att man pratat om misslyckanden faktiskt ändå lättats för Gaza borna och lasten med sjukvårdsmateriel kom fram till slut. Fast båtarna kommer gå mot Gaza igen och igen till den dag då blockaden är bruten. Jag har hämtat en vacker text från Ship to Gazas hemsida.
Det är bara att erkänna: båtar tillhör historien och människor
tillhör framtiden. Båtar är beroende av propellrar (som kan saboteras)
och politiker (som kan korrumperas). Människor är beroende av människor
och fri rörelse och varor som stoppas av en blockad. Så i morgon ska jag
korsa havet, med eller utan båt. Allt jag behöver göra är att bygga om
min kropp till ett skrov. Jag ska tvinna ihop mina ben, förstärka min
hud tills den blir skottsäker och olja in mig med såpa så att bordande
soldater halkar av. Fingrarna syr jag ihop så att händerna förvandlas
till åror, i höger öga installerar jag en radar och i nacken opererar
jag in en vit flagga. Sen är det bara att töja ut bröstkorgen tills den
blir ett lastutrymme stort nog för att få plats med alla containrar. Jag
fyller mig med varor, stänger munnen och gör mig redo för avfärd. Men
sch! berätta inte för någon, inte ens min familj, att min bröstkorg har
en falsk botten, under det första golvet finns ett annat golv och under
det golvet finns det ljuddämpande sågspån och slem och under slemmet
finns alla de där ropen som makten har försökt tysta ända sen dag ett.
Orden som har viskats från mun till mun, från stad till stad, från
Sharpeville till Alabama, från Ådalen till Meerut, från höstens Tunis
till vårens Kairo till sommarens Damaskus.
Bröstkorgen vibrerar av harija, libertad, liberté!
lördag 28 juli 2012
lördag 21 juli 2012
Den 22e juli 2012
Min absoluta favorit debattör i norsk media är Marte Michelet. Jag kopierar hennes text till er för att läsa rakt av och tänker inte analysera, inte debattera utan helt naket , och rakt med egna ord.
I sin vakre og såre bok om ektemannens plutselige død, skriver den amerikanske forfatteren Joan Didion om hvordan hun i et helt år etter at han gikk bort levde i en uvirkelighet, der hun innerst inne ikke godtok at det hadde skjedd. Hun ordnet begravelse, hun leste minneordene om ham i avisene, hun ordnet med arven hans. Likevel gikk hun i hemmelighet og innbilte seg at mannen hun hadde sett ligge der på likbåren på sykehuset i New York, ikke var hennes mann. Hun kalte boka The Year of Magical Thinking, på norsk De magiske tankers år.
Det er lett å kjenne seg igjen i, for alle som har mistet noen. At døden ikke er til å ta inn, at døden i sin natur er surrealistisk. At fasen av uvirkelighet og fornektelse er noe man bare må igjennom før man kan erkjenne realitetene.
På noen måter kan man si at Norge har vært i en slik fase i året som har gått etter 22. juli. Alle nordmenn - uansett hvor nært eller fjernt man var knyttet til selve hendelsen - har gjennomlevd et sjokk og en sorg over det som skjedde. Den vanligste beskrivelsen man hører, også nå ett år etter, er at det fortsatt ikke er til å tro. Breiviks aksjon var så omfattende, så spektakulær, så hinsides brutal, og så fullstendig uventa, at hjernen fortsatt ikke får grep om det.
For egen del har jeg opplevd året mest som fiksjon. Først, å hente samboeren min midt på natta på Sundvollen, mirakuløst uskadd etter å ha vært i Breiviks direkte skuddlinje. Så, dagen etter, telefon fra PST om at Breivik snakket om meg i avhørene, og at vi måtte evakuere hjemmefra. For deretter, utover høsten, å få innblikk i hva det var han sa, til politiet, til psykiaterne. At han hadde planlagt å komme til Utøya to dager tidligere, når jeg var der, for å kappe hodet av min høygravide kropp. Og så, rettssaken, der han igjen holdt meg fram som det verste av det verste, og omtalte vårt flerkulturelle barn som et ultimat svik mot Norge. Det har ikke vært, det er fortsatt ikke, mulig å ta det helt inn over seg.
Men på noen områder har jeg sakte realitetsorientert meg. Vi har fått trusler som har tvunget oss til å forholde oss til at Breivik har farlige meningsfeller både i innland og utland. Før 22. juli hadde jeg aldri trodd at jobben jeg gjør i Dagbladet innebar noen personlig risiko. Nå vet jeg bedre.
Og jeg har innsett at den optimismen jeg var preget av i tiden rett etterpå, var naiv. Ei uke etter angrepet skrev jeg blant annet at «de fantastiske markeringene av samhold, solidaritet og toleranse som har manifestert seg fra landsende til landsende kommer til å ha en langvarig effekt på hvordan folk med minoritetsbakgrunn har det i dette landet.»
Jeg ble grepet av, jeg ville vel gripes av, et sterkt håp, om at noe fundamentalt skulle skje med oss og vårt forhold til utsatte minoriteter. Jeg tror mange av oss trengte å føle det sånn for ikke å bukke under i forvirringen, raseriet og sorgen over det som hadde skjedd. Det er en klassisk trang; tragedie må føre til katarsis.
I ukene og månedene etterpå lot nasjonen seg lindre av de samlende og beroligende ordene som kom fra statsministeren, fra kongen, på lederplass i avisene: Ondskapen har tapt, medmenneskeligheten og samholdet har vunnet. Våre grunnleggende verdier har aldri stått sterkere. Han har fått fram det beste i oss.
Vi var rosetog og alt det representerte - han var helt alene.
Men nå har Norge, ut av intet, fått en påtvunget men påkrevd realitycheck. Det plutselige frambruddet av romhat nå i sommer har brakt opp i dagen igjen at det finnes sterke motsetninger rundt etnisitet i Norge. Den økende framtidspessimismen, og uroen over at vår del av verden er svekket og i krise, legger grunnen for enkle fiendebilder og selvrettferdig aggresjon mot «parasitter». Romhatet tvinger fram en erkjennelse av at «våre» grunnleggende verdier, står langt mindre fjellstøtt enn mange liker å tro.
Det er bra at selvbildet sprekker akkurat nå, i forbindelse med 22. juli. Hvis ikke kunne vi lett ha fylt årsmarkeringen med gjentakelser av de lullende, lett selvbedragerske, ordene fra i fjor. Hvis bølgen av hets først hadde dukket opp i, la oss si oktober, ville vi ikke sett alvoret og sammenhengen på samme måte.
Ett år etter er det på tide å komme ut av uvirkeligheten. Vi må inn i virkeligheten der mange nordmenn har et betent forhold til de mørkhudede blant oss. Særlig er det nødvendig at den politiske eliten som til nå har vegret seg for å sette terrorattentatet inn i en politisk sammenheng, innser at høyreekstremismen ikke sitter ensom og ufarliggjort i en celle på Ila, men er en understrøm i det norske samfunnet som må konfronteres og bekjempes. Igjen, og igjen, og igjen.
I sin kjerne handler den konfrontasjonen også om å hedre de døde. For å si det med Jobs bok:
Å, jord, skjul ikke mitt blod, legg ikke mitt skrik i grav!
Gör din antirasistiska status känd i din närhet , vid kaffet, på din blogg , på twitter, facebook, på stranden . Om inte nu , När om inte du , vem?
I sin vakre og såre bok om ektemannens plutselige død, skriver den amerikanske forfatteren Joan Didion om hvordan hun i et helt år etter at han gikk bort levde i en uvirkelighet, der hun innerst inne ikke godtok at det hadde skjedd. Hun ordnet begravelse, hun leste minneordene om ham i avisene, hun ordnet med arven hans. Likevel gikk hun i hemmelighet og innbilte seg at mannen hun hadde sett ligge der på likbåren på sykehuset i New York, ikke var hennes mann. Hun kalte boka The Year of Magical Thinking, på norsk De magiske tankers år.
Det er lett å kjenne seg igjen i, for alle som har mistet noen. At døden ikke er til å ta inn, at døden i sin natur er surrealistisk. At fasen av uvirkelighet og fornektelse er noe man bare må igjennom før man kan erkjenne realitetene.
På noen måter kan man si at Norge har vært i en slik fase i året som har gått etter 22. juli. Alle nordmenn - uansett hvor nært eller fjernt man var knyttet til selve hendelsen - har gjennomlevd et sjokk og en sorg over det som skjedde. Den vanligste beskrivelsen man hører, også nå ett år etter, er at det fortsatt ikke er til å tro. Breiviks aksjon var så omfattende, så spektakulær, så hinsides brutal, og så fullstendig uventa, at hjernen fortsatt ikke får grep om det.
For egen del har jeg opplevd året mest som fiksjon. Først, å hente samboeren min midt på natta på Sundvollen, mirakuløst uskadd etter å ha vært i Breiviks direkte skuddlinje. Så, dagen etter, telefon fra PST om at Breivik snakket om meg i avhørene, og at vi måtte evakuere hjemmefra. For deretter, utover høsten, å få innblikk i hva det var han sa, til politiet, til psykiaterne. At han hadde planlagt å komme til Utøya to dager tidligere, når jeg var der, for å kappe hodet av min høygravide kropp. Og så, rettssaken, der han igjen holdt meg fram som det verste av det verste, og omtalte vårt flerkulturelle barn som et ultimat svik mot Norge. Det har ikke vært, det er fortsatt ikke, mulig å ta det helt inn over seg.
Men på noen områder har jeg sakte realitetsorientert meg. Vi har fått trusler som har tvunget oss til å forholde oss til at Breivik har farlige meningsfeller både i innland og utland. Før 22. juli hadde jeg aldri trodd at jobben jeg gjør i Dagbladet innebar noen personlig risiko. Nå vet jeg bedre.
Og jeg har innsett at den optimismen jeg var preget av i tiden rett etterpå, var naiv. Ei uke etter angrepet skrev jeg blant annet at «de fantastiske markeringene av samhold, solidaritet og toleranse som har manifestert seg fra landsende til landsende kommer til å ha en langvarig effekt på hvordan folk med minoritetsbakgrunn har det i dette landet.»
Jeg ble grepet av, jeg ville vel gripes av, et sterkt håp, om at noe fundamentalt skulle skje med oss og vårt forhold til utsatte minoriteter. Jeg tror mange av oss trengte å føle det sånn for ikke å bukke under i forvirringen, raseriet og sorgen over det som hadde skjedd. Det er en klassisk trang; tragedie må føre til katarsis.
I ukene og månedene etterpå lot nasjonen seg lindre av de samlende og beroligende ordene som kom fra statsministeren, fra kongen, på lederplass i avisene: Ondskapen har tapt, medmenneskeligheten og samholdet har vunnet. Våre grunnleggende verdier har aldri stått sterkere. Han har fått fram det beste i oss.
Vi var rosetog og alt det representerte - han var helt alene.
Men nå har Norge, ut av intet, fått en påtvunget men påkrevd realitycheck. Det plutselige frambruddet av romhat nå i sommer har brakt opp i dagen igjen at det finnes sterke motsetninger rundt etnisitet i Norge. Den økende framtidspessimismen, og uroen over at vår del av verden er svekket og i krise, legger grunnen for enkle fiendebilder og selvrettferdig aggresjon mot «parasitter». Romhatet tvinger fram en erkjennelse av at «våre» grunnleggende verdier, står langt mindre fjellstøtt enn mange liker å tro.
Det er bra at selvbildet sprekker akkurat nå, i forbindelse med 22. juli. Hvis ikke kunne vi lett ha fylt årsmarkeringen med gjentakelser av de lullende, lett selvbedragerske, ordene fra i fjor. Hvis bølgen av hets først hadde dukket opp i, la oss si oktober, ville vi ikke sett alvoret og sammenhengen på samme måte.
Ett år etter er det på tide å komme ut av uvirkeligheten. Vi må inn i virkeligheten der mange nordmenn har et betent forhold til de mørkhudede blant oss. Særlig er det nødvendig at den politiske eliten som til nå har vegret seg for å sette terrorattentatet inn i en politisk sammenheng, innser at høyreekstremismen ikke sitter ensom og ufarliggjort i en celle på Ila, men er en understrøm i det norske samfunnet som må konfronteres og bekjempes. Igjen, og igjen, og igjen.
I sin kjerne handler den konfrontasjonen også om å hedre de døde. For å si det med Jobs bok:
Å, jord, skjul ikke mitt blod, legg ikke mitt skrik i grav!
Gör din antirasistiska status känd i din närhet , vid kaffet, på din blogg , på twitter, facebook, på stranden . Om inte nu , När om inte du , vem?
fredag 20 juli 2012
Eftertanke och tid för handling
Det var en vanlig svensk sommardag med regn och någon skrev om ett bombattentat Det var glasklart och det var allvarligt regeringsbyggnaden var sprängd. Första rapporteringarna och spekulationerna handlade om troliga islamistiska terrorgrupper Jag gick ner på stan här i Göteborg och hörde rykten om en terror attack och bara några timmar senare visades bilderna av skjutna barn . Jo, det var barn som låg där på ön dödade och de dog och de dog inte där av en slump. Uppvaknandet den 23e juli 2011 Till fasansfulla bilder till gråtande människor föräldrar som aldrig mer skulle få träffa sina barn. Något som skakade om hela vår samtid.
Det var ingen islamistisk grupp det var en norrman som närt sitt hat i rasistiska och i islamfientliga miljöer. Det stod klart att han var ensamgärningsman men ideologin var han sannerligen inte ensam om. Verkligheten som tog oss på sängen den 23e juli och det fullständigt ofattbara var ett faktum.
För några dagar sedan hände följande tre unga tjejer ville göra en antirasistisk manifestation i Bollnäs. De hade förfärats av en grupp nazister från Svenska motståndsrörelsen som vandrat genom Bollnäs. Samtidigt har våldtäkter skett i Sverige vilket naturligtvis fruktansvärt och som alla tar avstånd ifrån. En normalbegåvad person förstår säkert att flickornas intention var att ta ställning mot rasism samtidigt som att de naturligtvis inte försvarade sexualiserat våld mot kvinnor. Högerextrema sidor hängde ut en av flickorna ytterst osmakligt på grund av hennes judiska bakgrund. Vi var några som började blogga #Häng ut mig med och en hashtag på internet skapades och toppade twitter i två dagar vilket också fick genomslag i media. Kända och okända antirasister började blogga, tweeta. Rasisterna och högerextrema grupper är egentligen totalt ointresserade av sexualiserat våld mot kvinnor. De är bara intresserade av att hänga ut invandrare. Svenska män är lika ofta förövare och det sexualiserade våldet har ingen etnisk eller religiös bakgrund. Det är ett sätt att bevisa makt över kvinnor och att förnedra kvinnor. Högerextrema grupper utnyttjar tragiska händelser som ett sätt att manifestera sin rasism . Jag tror att jag fick minst fem ytterst hatiska kommentarer på min blogg. Läste ganska många vämjeliga inlägg på twitter och facebook. Den antirasistiska manifestationen flyttades pågrund av en allt för hotfull stämning. Den kommer att vara i Bollnäs 25e augusti istället.Den normalbegåvade kan nog skilja på begreppen. Det finns manifestationer och praktiska aktiviteter för dig som vill arbeta antirasistiskt och hedra offren för det högerextrema och rasistiska våldet.Vi har Utöya i åminne och eftertanke ett stycke nutidshistoria där vi med vårt engagemang kan påverka.
Den 4e augusti kommer Counter jihadrörelsen att hålla en manifestation. Det kommer bli en motmanifestation.
Lördagen 4/8 kommer Counterjihadrörelsen att ha en demonstration i Stockholm City 14.00 , plats kommer tydligen att meddelas tre veckor innan, så vi håller ögonen öppna.
Då kommer vi givetvis att vara på plats för att dela ut flygblad och på ett fredligt och demokratiskt sätt visa vårt motstånd
12.00 samlas vi på Kafé Marx där Mattias Gardell kommer att berätta om Counterjihadrörelsen.
Därefter går vi kort igenom hur motaktionen ska gå till för att allt ska gå lugnt och säkert till väga.
Du som är vänsterpartist, Ung Vänstrare eller sympatisör; kom och visa ditt motstånd mot en våldsbejakande rasistisk organisation!
Arr: Vänsterpartiet Storstockholm och Ung Vänster Storstockholm
Den 6e september kommer vänsterpartiets antirasistiska nätverk i Göteborg träffas
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3421&grupp=7161&artikel=4548981http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3421&grupp=7161&artikel=4548981
Kalle Larsson skriver så här på flyktingbloggen läs det!http://www.flyktingbloggen.org/2012/07/om-inte-vi-vilka-om-inte-nu-nar/
tisdag 17 juli 2012
Häng ut mig också!
"Med anledning av den planerade antirasistiska demonstrationen i Bollnäs har de tre 17-åriga tjejerna som tagit initiativet blivit angripna av "de nationella". Bl.a har den nazistiska sajten "nationell.nu" hängt ut en av tjejerna med anledning av hennes judiska börd. Genom att dela denna statusuppdatering visar jag mitt stöd till de tre starka tjejer som haft modet att stå upp mot rasism och intolerans och att jag är en av dem som för kampen vidare."
Svenska motståndsrörelelen Nationell . nu, Avpixlat och alla andra rasistiska hemsidor. Jag är antirasist och tar avstånd från er.I solidaritet med tre modiga flickor från Bollnäs så ber jag er hänga ut mig också . Jag har både judiskt och romskt påbrå och är antirasistisk och flyktingpolitisk talesperson för distriktstyrelesen Vänsterpartiet Göteborg
Med Vänlig hälsning Sara
Medial bevakning av SD
Granskas SD som andra partier? När man tittar runt i media så upptäcker man kanske att det faktiskt inte riktigt är så. Hanna Wigh sitter i regionfullmäktige och vräker ur sig den ena rasistiska kommentaren efter den andra. Granskningen av de andra partierna är betydligt hårdare bara någon stakar sig så är journalister där och ifrågasätter. Hanna Wigh och hennes kompisar behöver inte svara på vad de verkligen menar med att jämställa islamism med nazism.Jag har inte läst någon intervju , någon ledare i GP om dessa utspel som sker i en demokratiskt vald församling.
I Almedalen hade SD företrädare intressanta uttalanden om genusvetenskap och hur meningslös vetenskap detta var för de flesta . Det är precis som att jag skulle ställa mig i Almedalen och tala om att partikelfysik baraär trams.Det syns ju inte forska om något som folk kan se istället. Troligen ett bra sätt att göra slut på sin politiska karriär men för företrädare för SD så är det inte så. De kan grovt förvanska genus vetenskap, feministiska teorier,och påtala det onödiga med att bekosta denna vetenskap. Detta utan att ha några som helst kunskaper om vad feminism och genusvetenskap handlar om. Jag sätter en om inte två månadslöner att Hanna och SD kvinnorna inte kan redogöra för vad feministiskteori går ut på eller namnet på en framstående feministisk teoretiker. Jag tror inte ens de kan skilja på intersektionalitet och radikalfeminism. Tyvärr lär de aldrig ens få frågan.
Jag skrev igår lite raljerande om hur man tjatat ett antal gånger om svenska värderingar utan att en enda gång behöva förklara vad dessa står för. Jag är svensk har bott i Sverige i hela mitt liv men förstår faktiskt inte vad de menar. Synen på allas lika värde är ju ingen svensk process Sverige har inte skrivit deklarationen om mänskliga rättigheter eller konventionen om barnets rättigheter det är ett internationellt samarbete i FN så det är inte så Svenskt om man säger så. Hur kan de veta att det svenska föräldraskapet är bäst? Vad stöder de ett sådant antagande på? Varför granskar man inte det i media Krist Demokraterna får ju gång på gång frågan och får i detalj redogöra för sin syn på familjen.
Å ena sidan säger ju sig SD vilja ha mer värderingar om allas lika värde enligt deras åtgärdsprogram mot å andra sidan levererar de en hatretorik i media riktat till muslimer. Företrädare för SD kan vara direkt hatiska särskilt om journalisten öppet har en annan politisk övertygelse.Hatiska mot statsråd tillåts de vara riktigt hotfulla. De kan även få häva ur sig att kontot är hackat. Ett annat att svenskföraktet är så utbrett och att de som företrädare för SD upprörs över det.
Jonathan Leman skriver i Expo att SD bör granskas som alla andra partier med samma noggranna research och samma kritiska följdfrågor vilket inte gjordes innan valet om de inte är ett enfrågeparti så måste media också ställa detaljerade frågor om näringslivet, om arbetsmarknad, om sjukvård om skolpolitik. Jaghåller med Leman där researchen är för dålig många journalister hade inte satt sig in i SD utan det kom som en chock under valnatten 2010. Det senare är min egen analys men jag anser precis som Leman att om man som journalist faktiskt anser att hat och kollektivt skuldbeläggande har ett nyhets värde så måste SDs företrädare granskas lika hårt som om de hade varit företrädare för ett annat riksdagsparti typ centerpartiet. Det är halvtid till nästa val och det är hög tid att sluta dalta med riksdagens enda rasistiska parti. Låt väljarna faktiskt få vet var de står när det gäller ekonomi, näringsliv skola, sjukvård arbetsmarknad.
I Almedalen hade SD företrädare intressanta uttalanden om genusvetenskap och hur meningslös vetenskap detta var för de flesta . Det är precis som att jag skulle ställa mig i Almedalen och tala om att partikelfysik baraär trams.Det syns ju inte forska om något som folk kan se istället. Troligen ett bra sätt att göra slut på sin politiska karriär men för företrädare för SD så är det inte så. De kan grovt förvanska genus vetenskap, feministiska teorier,och påtala det onödiga med att bekosta denna vetenskap. Detta utan att ha några som helst kunskaper om vad feminism och genusvetenskap handlar om. Jag sätter en om inte två månadslöner att Hanna och SD kvinnorna inte kan redogöra för vad feministiskteori går ut på eller namnet på en framstående feministisk teoretiker. Jag tror inte ens de kan skilja på intersektionalitet och radikalfeminism. Tyvärr lär de aldrig ens få frågan.
Jag skrev igår lite raljerande om hur man tjatat ett antal gånger om svenska värderingar utan att en enda gång behöva förklara vad dessa står för. Jag är svensk har bott i Sverige i hela mitt liv men förstår faktiskt inte vad de menar. Synen på allas lika värde är ju ingen svensk process Sverige har inte skrivit deklarationen om mänskliga rättigheter eller konventionen om barnets rättigheter det är ett internationellt samarbete i FN så det är inte så Svenskt om man säger så. Hur kan de veta att det svenska föräldraskapet är bäst? Vad stöder de ett sådant antagande på? Varför granskar man inte det i media Krist Demokraterna får ju gång på gång frågan och får i detalj redogöra för sin syn på familjen.
Å ena sidan säger ju sig SD vilja ha mer värderingar om allas lika värde enligt deras åtgärdsprogram mot å andra sidan levererar de en hatretorik i media riktat till muslimer. Företrädare för SD kan vara direkt hatiska särskilt om journalisten öppet har en annan politisk övertygelse.Hatiska mot statsråd tillåts de vara riktigt hotfulla. De kan även få häva ur sig att kontot är hackat. Ett annat att svenskföraktet är så utbrett och att de som företrädare för SD upprörs över det.
Jonathan Leman skriver i Expo att SD bör granskas som alla andra partier med samma noggranna research och samma kritiska följdfrågor vilket inte gjordes innan valet om de inte är ett enfrågeparti så måste media också ställa detaljerade frågor om näringslivet, om arbetsmarknad, om sjukvård om skolpolitik. Jaghåller med Leman där researchen är för dålig många journalister hade inte satt sig in i SD utan det kom som en chock under valnatten 2010. Det senare är min egen analys men jag anser precis som Leman att om man som journalist faktiskt anser att hat och kollektivt skuldbeläggande har ett nyhets värde så måste SDs företrädare granskas lika hårt som om de hade varit företrädare för ett annat riksdagsparti typ centerpartiet. Det är halvtid till nästa val och det är hög tid att sluta dalta med riksdagens enda rasistiska parti. Låt väljarna faktiskt få vet var de står när det gäller ekonomi, näringsliv skola, sjukvård arbetsmarknad.
måndag 16 juli 2012
SD-kvinnor och hedersvåldet
Under våren så har SD-kvinnor helt plötsligt börjat sympatisera med kvinnor som offer i hederskulturer. Det finns bara en enda detalj och det är politiska strategier att motverka hedersvåld. Det finns inte någon enda strategi mer än att minska invandringen i allmänhet och muslimer i synnerhet i SD kvinnors argumentation. Hur det skulle minska förekomst av hedersvåld framkommer inte det enda är väl att brotten sker någon annanstans än i Sverige. SD-kvinnor har ägnat mycket tid åt att debattera hedersvåld i Almedalen pratade Hanna Wigh,Jenny Årfeldt, och Paula Bieler i 40 minuter om Hedersvåld på ett torgmöte. Jag är dock inte säker på att de presenterade några förslag som skulle kunna hjälpa denna mycket utsatta grupp. Anledningen till att jag tror det är att det faktiskt inte finns några konkreta förslag i deras åtgärdsprogram mer än att införa regler om giftermål såsom i Danmark. SD-kvinnorna vill mena att det finns skillnader som att hedersvåld skulle vara accepterat och att Sverige skulle se mellanfingrarna i kulturens namn. SD-kvinnor som för övrigt inte är särskilt belästa när det gäller förekomst av hedersvåld pekar särskilt ut muslimer och muslimska populationer för upprätthållandet av hederskultur. De likställer slöja med hedersvåld .De kräver också att alla assimileras till svenskkultur.
Med föga kunskaper om heder och hedersvåld i svensk kultur skulle jag vilja säga. För visst fanns det kulturella inslag i vår kultur starkt influerade av kyrkan under 18 och 1900tal där kvinnor som fick barn utan att vara gifta faktiskt inte accepterades utan blev utstötta ur gemenskapen. Rädslan för socialutfrysning var så stark att kvinnor gick till änglamakerskor, begick självmord eller utsatte sig för livsfarliga illegala aborter. Detta förändrades genom att kvinnor organiserade och arbetade för rösträtt, kvinnors rätt till avlönat arbete liksom kvinnors rätt till att självbestämma över sin kropp. Byggandet av välfärdssamhället med barnbidrag, preventivmedel och rätten till abort. Liksom införandet av mödrar-och barn hälsovård . SD vill ju generellt minska kvinnors inflytande. Det rimmar ju lite illa med tanke på att de tar strid mot hedersvåld. Kvinnorättsrörelsen var ju just den grupp som motverkade hedersvåldet inom svensk kultur och den vill ju SD motarbeta .En omfördelning motsvarande minst 50 miljoner kronor årligen från generella jämställdhetssatsningar till ett riktat arbete för att stoppa hedersförtrycket Det är en punkt i åtgärdsprogrammet men det är ju just generella satsningar som hjälpt historiskt när det gäller våld mot kvinnor.
En åtgärd i det så kallade programmet är att ge utländska föräldrar föräldrautbildning i Svenskt föräldraskap Utvecklat föräldrastöd med särskild inriktning på att lära föräldrar med bakgrund i hederskulturer hur de bör agera för att vara goda föräldrar i enlighet med svenska värderingar. Vilka är de typiskt svenska? Är det svenska föräldraskapet det bästa? De har punkter om anmälningsplikt något som redan finns inom skolan. Alla som arbetar med minderåriga har anmälningsplikt om misstanke om att barn far illa.Totalstopp för integrationsåtgärder som innebär eftergifter för kulturella uttryck
som bryter mot svensk värdegrund.De vill inte heller att elever ska positivt särbehandlas på grund av kultur och religiösa skäl.
Återigen svensk värdegrund men SD-kvinnorna förklarar inte någonstans vad de typiskt svenska värderingarna står för. En annan av deras 32 åtgärdspunkter är att stärka mänskliga rättigheter, jämställdhet och att individen har ett fritt val. Möjligen har det undgått kvinnorna i SD att skolan har en värdegrund som bygger dels på de mänskliga rättigheterna och dels på konventionen om barnets rättigheter. Totalt slöjförbud för personer under 15 år. Återigen ett antagande om att alla flickor som har slöja är förtryckta och riskerar hedersrelaterat våld. Fast det är också en markering som SD kvinnorna gör alla dessa åtgärdspunkter är adresserade till muslimer trots att det finns hedersrelaterat våld i många kulturer och samhällsbildningar och att det INTE är kopplat till religion det handlar om socialt accepterande och rädslan för att bli utesluten ur en för individen viktig gemenskap. För Sverige Demokraterna och deras kvinnoförbund är det inte så. Kampen mot hedersrelaterat våld är en del av partiets demonisering av muslimer. Alla deras åtgärder om man nu kan kalla det så går ut på att peka ut gruppen invandrade muslimer i Sverige. Åtgärderna i SD-kvinnornas program leder inte till någon hjälp för denna mycket utsatta grupp unga kvinnor och män.De är inte hjälpta av fördomar och demonisering eller skärpt invandrings politik. De är hjälpta av konkreta strategier mot ökad segregation och könsmaktsstrukturer. Stärk kvinnors rätt i arbetslivet, minska socialutslagning och satsa på en bra kommunalskola, slopa friskolereformen och framförallt att arbeta för att kvinnor i förorterna kommer in på arbetsmarknaden, alltså fler arbetstillfällen och en massa andra bra och konkreta strategier i Göteborgsprogrammet mot segregation antaget av Vänsterpartiet i Göteborg 2012.
Med föga kunskaper om heder och hedersvåld i svensk kultur skulle jag vilja säga. För visst fanns det kulturella inslag i vår kultur starkt influerade av kyrkan under 18 och 1900tal där kvinnor som fick barn utan att vara gifta faktiskt inte accepterades utan blev utstötta ur gemenskapen. Rädslan för socialutfrysning var så stark att kvinnor gick till änglamakerskor, begick självmord eller utsatte sig för livsfarliga illegala aborter. Detta förändrades genom att kvinnor organiserade och arbetade för rösträtt, kvinnors rätt till avlönat arbete liksom kvinnors rätt till att självbestämma över sin kropp. Byggandet av välfärdssamhället med barnbidrag, preventivmedel och rätten till abort. Liksom införandet av mödrar-och barn hälsovård . SD vill ju generellt minska kvinnors inflytande. Det rimmar ju lite illa med tanke på att de tar strid mot hedersvåld. Kvinnorättsrörelsen var ju just den grupp som motverkade hedersvåldet inom svensk kultur och den vill ju SD motarbeta .En omfördelning motsvarande minst 50 miljoner kronor årligen från generella jämställdhetssatsningar till ett riktat arbete för att stoppa hedersförtrycket Det är en punkt i åtgärdsprogrammet men det är ju just generella satsningar som hjälpt historiskt när det gäller våld mot kvinnor.
En åtgärd i det så kallade programmet är att ge utländska föräldrar föräldrautbildning i Svenskt föräldraskap Utvecklat föräldrastöd med särskild inriktning på att lära föräldrar med bakgrund i hederskulturer hur de bör agera för att vara goda föräldrar i enlighet med svenska värderingar. Vilka är de typiskt svenska? Är det svenska föräldraskapet det bästa? De har punkter om anmälningsplikt något som redan finns inom skolan. Alla som arbetar med minderåriga har anmälningsplikt om misstanke om att barn far illa.Totalstopp för integrationsåtgärder som innebär eftergifter för kulturella uttryck
som bryter mot svensk värdegrund.De vill inte heller att elever ska positivt särbehandlas på grund av kultur och religiösa skäl.
Återigen svensk värdegrund men SD-kvinnorna förklarar inte någonstans vad de typiskt svenska värderingarna står för. En annan av deras 32 åtgärdspunkter är att stärka mänskliga rättigheter, jämställdhet och att individen har ett fritt val. Möjligen har det undgått kvinnorna i SD att skolan har en värdegrund som bygger dels på de mänskliga rättigheterna och dels på konventionen om barnets rättigheter. Totalt slöjförbud för personer under 15 år. Återigen ett antagande om att alla flickor som har slöja är förtryckta och riskerar hedersrelaterat våld. Fast det är också en markering som SD kvinnorna gör alla dessa åtgärdspunkter är adresserade till muslimer trots att det finns hedersrelaterat våld i många kulturer och samhällsbildningar och att det INTE är kopplat till religion det handlar om socialt accepterande och rädslan för att bli utesluten ur en för individen viktig gemenskap. För Sverige Demokraterna och deras kvinnoförbund är det inte så. Kampen mot hedersrelaterat våld är en del av partiets demonisering av muslimer. Alla deras åtgärder om man nu kan kalla det så går ut på att peka ut gruppen invandrade muslimer i Sverige. Åtgärderna i SD-kvinnornas program leder inte till någon hjälp för denna mycket utsatta grupp unga kvinnor och män.De är inte hjälpta av fördomar och demonisering eller skärpt invandrings politik. De är hjälpta av konkreta strategier mot ökad segregation och könsmaktsstrukturer. Stärk kvinnors rätt i arbetslivet, minska socialutslagning och satsa på en bra kommunalskola, slopa friskolereformen och framförallt att arbeta för att kvinnor i förorterna kommer in på arbetsmarknaden, alltså fler arbetstillfällen och en massa andra bra och konkreta strategier i Göteborgsprogrammet mot segregation antaget av Vänsterpartiet i Göteborg 2012.
söndag 15 juli 2012
Arbetarrörelsen som motkraft
Arbetarrörelsen och fackligorganisering ogillas av högerextrema så kallade högerpopulistiska partier. För att motverka rasistiska tendenser är fackligkamp en bra strategi. Det är som AnnaLena Lodenius och Mats Wingborg skriver viktigt att antirasism inte blir en fråga om att vara emot något utan att det bygger på en medveten politik med strategier.
Högerpopulistiska partier bygger sin politik kring nationell identitet och att en stat en nation är en genomgående tanke.Medborgarskapet och den etniska tillhörigheten är bärande.
1) Kulturella skillnader gör att invandrare beter sig på ett annat sätt som gör att de inte passar in i Sverige. Invandrare har en annan rättsuppfattning som leder till kriminalitet, och en dålig kvinnosyn. Minskar vi invandringen minskar vi problemen.
2) Invandringen kostar pengar som kunde använts för etniska svenskar, främst barn och gamla. Minskar vi invandringen får vi råd att satsa på den egna befolkningen.(Anna- Lena Lodenius 2011).
Sverige Demokraterna vill gärna vara folketsparti och vill bygga ett folkhem för etniska svenskar. De anser att invandrare särskilt muslimer är det svenska folkhemmets största fiende. Familjen är viktig och politiken bygger på gamla föreställningar om hemmafruar och arbetande män.Familjen som grundläggande i svenskkultur och svenska kvinnor som föder svenska barn.De är uttalat antifeminister och vill ta bort internationella kvinnodagen. De vill ta bort pappa månaderna och kvinnor ska avstå sin karriär för att vara hemma med barnen. Jämställdhet hotar kärnfamiljen enligt SD och skall motverkas.
SD är motståndare till facklig verksamhet. De ville tidigare inte stärka anställdas villkor på arbetsmarknaden. De kritiserade tidigare.Lagen om anställningsskydd (LAS) och vill försämra anställningsskyddet och minska medbestämmande men arbetsrätten liksom arbetsmarknadspolitik är för SD inte självklart. Det har tidigare funnits ett stort motstånd mot facket men tenderar nu att inte diskutera fackföreningar och anställningstrygghet. De har egentligen bara en ståndpunkt vilken är att jobben i förstahand ska gå till etniska svenskar.
Det finns en rad områden där facklig kamp blir allt mer viktig och substansen i att faktiskt ha en genomtänkt vänsterpolitik torde vara viktigt incitament. En annan viktig del är att se på fördelning det är ju knappast invandrarnas fel att höginkomsttagare fått större del av kakan via skatteavdrag .Att arbeta för attstärka anställdas rättigheter på arbetsmarknaden och LAS.
De länder som inte har tydlig vänster och höger har fler anhängare till högerpopulistiska partier liksom avsaknad av klassperspektiv.SD är inget folkligt parti och har stora problem med interndemokrati och de är ett parti som lägger skulden på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. De har ingen arbetsmarknadspolitik över huvudtaget. Alldeles nyligen så gick de ut med att de nu var för ett 5e jobbskatteavdrag och kommer rösta igenom det tillsammans med alliansen från att varit helt emot så sent som förra hösten. Ett tips om man debatterar mot SD är att ställa frågor om just arbetsmarknadspolitik utan att beröra SDs syn på invandrare. De kommer inte kunna svara på vilken politik de för och hur de ser på arbetarklassen, anställningstrygghet och arbetsrätten.
Högerpopulistiska partier bygger sin politik kring nationell identitet och att en stat en nation är en genomgående tanke.Medborgarskapet och den etniska tillhörigheten är bärande.
1) Kulturella skillnader gör att invandrare beter sig på ett annat sätt som gör att de inte passar in i Sverige. Invandrare har en annan rättsuppfattning som leder till kriminalitet, och en dålig kvinnosyn. Minskar vi invandringen minskar vi problemen.
2) Invandringen kostar pengar som kunde använts för etniska svenskar, främst barn och gamla. Minskar vi invandringen får vi råd att satsa på den egna befolkningen.(Anna- Lena Lodenius 2011).
Sverige Demokraterna vill gärna vara folketsparti och vill bygga ett folkhem för etniska svenskar. De anser att invandrare särskilt muslimer är det svenska folkhemmets största fiende. Familjen är viktig och politiken bygger på gamla föreställningar om hemmafruar och arbetande män.Familjen som grundläggande i svenskkultur och svenska kvinnor som föder svenska barn.De är uttalat antifeminister och vill ta bort internationella kvinnodagen. De vill ta bort pappa månaderna och kvinnor ska avstå sin karriär för att vara hemma med barnen. Jämställdhet hotar kärnfamiljen enligt SD och skall motverkas.
SD är motståndare till facklig verksamhet. De ville tidigare inte stärka anställdas villkor på arbetsmarknaden. De kritiserade tidigare.Lagen om anställningsskydd (LAS) och vill försämra anställningsskyddet och minska medbestämmande men arbetsrätten liksom arbetsmarknadspolitik är för SD inte självklart. Det har tidigare funnits ett stort motstånd mot facket men tenderar nu att inte diskutera fackföreningar och anställningstrygghet. De har egentligen bara en ståndpunkt vilken är att jobben i förstahand ska gå till etniska svenskar.
Det finns en rad områden där facklig kamp blir allt mer viktig och substansen i att faktiskt ha en genomtänkt vänsterpolitik torde vara viktigt incitament. En annan viktig del är att se på fördelning det är ju knappast invandrarnas fel att höginkomsttagare fått större del av kakan via skatteavdrag .Att arbeta för attstärka anställdas rättigheter på arbetsmarknaden och LAS.
De länder som inte har tydlig vänster och höger har fler anhängare till högerpopulistiska partier liksom avsaknad av klassperspektiv.SD är inget folkligt parti och har stora problem med interndemokrati och de är ett parti som lägger skulden på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. De har ingen arbetsmarknadspolitik över huvudtaget. Alldeles nyligen så gick de ut med att de nu var för ett 5e jobbskatteavdrag och kommer rösta igenom det tillsammans med alliansen från att varit helt emot så sent som förra hösten. Ett tips om man debatterar mot SD är att ställa frågor om just arbetsmarknadspolitik utan att beröra SDs syn på invandrare. De kommer inte kunna svara på vilken politik de för och hur de ser på arbetarklassen, anställningstrygghet och arbetsrätten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)