Min pappa är arbetarbarn och har alltid varit stolt över det och i veckan läste jag en blogg om klassresa och tomrummet att prata klass inom vänstern. Mina barn är arbetarbarn mina föräldrar var visserligen akademiker men pappa har nog alltid hållit kvar vid arbetarklassen. I mitt hem motarbetades allt borgerligt, som vilken kniv man skulle börja med om det var förrätt, liksom hur man beter sig på sittningar i de högre klasserna.Mina barn har det helt klart sämre än vad jag hade det de har absolut inte egna rum, de ärver betydligt mer efter varandra än vad jag gjorde, vi har aldrig varit på någon semester utomlands aldrig skidsemester och knappt annan semester heller. Skolklasserna är större och de har mindre rätt till att få hjälp när de inte förstår liksom att samhället är hårdare och utslagning börjar tidigt De rikare blir allt rikare som att några få procent äger 40% av den samlade förmögenheten och att de som var fattiga har fått sina inkomster minskade med nästan 10% . Jag kan också inse att det här med att bildningen sitter i bordsskicket blivit en innegrej för att skilja agnarna från vetet och en borgerlig elit får lägga ribban. I tider av djupa ekonomiska kriser har arbetarklassen varit stark med solidaritet men nu så har arbetarrörelsen och framförallt socialdemokratin den absolut djupaste krisen i historien. Det börjar bli viktigt att prata klass även om många inom vänstern är akademiker men ett samhälle som ser upp till företagsamhet , bordsskick , middagsbjudningar och ser ner på arbetare och arbetslösa och sjuka. Ett samhälle som lägger vikt vid bordsplaceringar gafflar och etikett istället för jämställdhet och solidaritet är inget bra samhälle.
