Det djupaste såret är tystnaden

Vi kan inte slippa se Anders Behring Breivik, även om vi vill eller försöker. Det är måndag morgon den 16e april 2012, några gråter några sitter spända i rättsalen när namnen på alla brottsoffer räknas upp en efter en. Det blir nästan outhärdligt att höra deras födelseår så unga,  gemensamt för de flesta är engagemanget i AUF och att de var på sommarläger. En fråga som ställts är om det hade varit bättre om Anders Behring Breivik skjutits på plats och inte levande kommit ifrån Utöya. En klok man svarar" nej det hade blivit ett ständigt blödande sår ett nationellt trauma".


De mördade ungdomarna hade ett politiskt engagemang och de var engagerade i ett antirasistiskt arbete. De arbetade mot de mörka högerextrema vindar som sveper över Europa. Därför var de målet Anders Behring Breivik är högerextrem  och han säger sig vara en krigare i en armé som har till uppgift att bekämpa Islam. Många vill mena att rättegången river upp nya sår. Det djupaste såret är nog tystnaden efter de som dog och vi får ta vid och fortsätta deras arbete. Ett sätt är att faktiskt erkänna att den norske terroristen inte var ensam om sitt hat till muslimer och sin främlingsfientlighet och att det extrema hatet är en fara för demokratin för dig och mig och ett hot mot allas lika värde. Ett annat sätt är att arbeta för ett samhälle utan klyftor för en jämlikare fördelningspolitik ett samhälle som välkomnar och inte exkluderar.