Det är nästan omöjligt att beskriva den grymhet . Bilden ovan är tagen samma morgon några hundrameter bort lika vacker som kvällen var grym. Mitt sällskap den första timmen var en polisbil som strök förbi otaliga gånger.
Här står Ali och pratar med oss i telefon för besök tiderna har ändrats flera gånger. Det här är en bild från kvällen innan.
I skrivande stund har vi fått veta att samtliga avvisades och kommit fram till Kabul dock inget från Ali. En utav killarna har kontaktat oss via Facebook och han vittnar om ett mycket brutalt våld under avvisningen . Jag trodde att Sverige var ett land som respekterade mänskliga rättigheter skriver han.
Under eftermiddagen försökte en av killarna att ta sitt liv. Alldeles nyss hade vi sett dem i fönstret vi hade talat med dem och några från den afganska hade pratat med dem på Dari . Så händer det ofattbara att en ung man väljer att ta en stor dos av ett antidepressivt preparat. Vilket kan orsak serotenerg chock, förläng Q-tid vilket är allvarligt från livs levande kan man bli alldeles död.
Vanligtvis vårdas dessa patienter med övervakning av hjärtrytm minst ett dygn ibland på en akutvårdsavdelning och ibland på intensiven. Det har hänt att unga människor dött i sviterna av intox av antidepressiv medicin. De ser förädiskt friska ut en stund för att senare bli dödssjuka. Gränspolisen väljer ändå att genomföra avvisningen och det räcker inte de avvisar även två ambulanser som kunde bistått med EKG, blodtryck och saturationsmätare för att lättare kunna övervaka den unge mannens tillstånd. Den här avvisningen är viktigare än ett liv . Att enså vacker morgon kan föda en så ond natt.
Några minuter innan gränspolisen marcherar in skriver jag till Ali Var stark vi står upp för dig på utsidan i ett sms som Ali aldrig får möjlighet att besvara. Jag ser hans försynta leende och jag vet att han är stark men också fruktansvärt rädd, räddför att dö i landent långt långt borta.
Jag läserigen jag trodde Sverige var ett land som hade respekt för mänskliga rättigheter
