4e juli så står vi där igen...

Så stod vi där igen på nästan samma plats som för ett år sedan och talen innehöll samma ord om båtar som inte kommer fram. Denna gång får de inte ens segla. Nu var då den svenska båten åter lagad. Jag känner mig splittrad inför färden då den innebär att människor jag lärt känna och arbetat med kommer bli hårt ansatta av militär. De kommer bli misshandlade av israelisk militär.
Mina söner som är med mig frågar när nästa demonstration blir? om en vecka kanske svarar jag. De mina söner tycker att vi är för få att vi borde ha plakat och banderoller i händerna . Jag berättar om när Jakob låg i magen och jag gick i ett demonstrationståg med 20.000 deltagare. Coolt, säger han men var är alla de som trodde på en rimligare värld idag? Vi samlas och samlas igen... Jag minns att min pappa fick Björn Afzelius skiva av mig för 20 år sedan. Där en av sångerna handlar om hur de seglade på de Egeiska havet och väntade på besked från den Grekiska regeringen. Konstaterar att det är en lång resa som behöver göras en lång resa för en rimligare och bättre värld.
Jag känner igen flera av de som står vid Johanna statyn i ett semester varmt Göteborg det är samma glöd samma engagemang bara några år har passerat. Jag är splittrad för jag vet att båtarna kommer mötas med motstånd, våldet i Gaza är vardag men det är inte berättigat. Jag läser att tio procent av barnen är tillväxt hämmade och att 60 % lider av järnbrist anemi som barnsjuksköterska inser jag att dessa siffror är extremt höga. Akut malnutrition har fördubblats och det finns en siffra på två procent av barn under fem år. Ofta mäter vi hälsa i spädbarnsdödlighet den är troligen hög även. Det nakna våldets siffror som västvärlden uppenbarligen valt att blunda inför.