En annan agenda

Något man måste komma ihåg är att de har en annan agenda så sade Johan Persson om ONLF liksom andra grupper med extrem inriktning.Jag tror det gäller för delar av autonomvänster och de som kallas svarta blocket som använder våld och förespråkar väpnad kamp.
Jag har själv genom kampanjer och nätverk träffat personer som sympatiserar eller rent av är en del av det svarta blocket. Kajsa Ekis Ekman skriver om kravallen som den kollektiva förälskelsen. En bra betraktelse av någon som varit med och med både distans och om att bli kär.
 Om förmötet med information om hur man skyddar sig mot tårgas och pepparspray. Öppna möten där alla ställer sig upp och försöker överträffa varandra i revolutionsromantik. De skriker politikerna har ingen legitimitet. Vi vill inte jobba i parlament säger de fast det är där vi förändrar .
Aktivism är viktigt så långt håller jag med så förändrar man opinion .Jag vet inte om de med svarta masker huvor sjalar förändrar opinion de blir skrämmande och anonym massa. Ändå blir man fäst vid dem man stod närmast man håller koll på varandra. Som om man känt varanda länge som om man delar något mycket viktigt. Den kollektiva förälskelsen. jag förstår den mer än väl.

Något svart organiserat block finns inte utan det är individer som rör sig med åsikten gemensam om att förstörelse av egendom kan vara legitimt liksom våld  kampen. De har ideologiska skäl för att förstöra kapitalets egendom. Det är en helt annan agenda. de flesta vänstergrupper för att inte säga alla kritiserar bankerna i någon mån. Men där ifrån till att slå sönder fönsterrutor och förstöra är steget långt. Jag förstår inte heller hur vi då skulle kunna förändra en fördelningspolitik ? Det enda vi vinner är ett kaos. Vad uppstår i det kaoset ? Risken att viktiga delar i demokratin faktiskt försvinner

där de starkaste rösterna hörs väldigt mycket och inte allas röster. Där kvinnor får stå tillbaka för män vilket kvinnor ofta gör när talarlista och dagordning saknas och i lösa nätverk. Feminismen som man säger sig slåss för står tillbaka.
 Det finns andra bilder av aktivism som bygger på dialog mellan människor icke våld. Vilket filmen the Battle i Seattle visar med en enorm demonstration av fackkföreningsrörelsen och som faktiskt också var en stor del av protesterna under toppmötet 2001 i Göteborg.

 Jag vet inte om autonom vänstern radikaliserades efter toppmötet i Göteborg eller Genua däremot tror jag att vi som var med kände oss tvungna att ta ställning och organisera oss politiskt för att förändra och kanske inte såg kaoset som en bra strategi. Vi som pratade om annan fördelning som var på Workshops föreläsningar som vill se att en annan värld är möjlig med rättvis fördelning. Hur gräsrötter kan förändra. Det konstruktiva var kanske att det blev en vändpunkt och att organisering såväl i fackföreningar politiskapartier blev ett sätt att kanalisera något konstrukttivt.

Solidarisering är egentligen något fint att vara rädd om men det blir patetiskt när man helt tar över någon annans kamp. Där kampens kärna försvinner och tas över av en grupp med annan agenda.