Till minnet av John Hron

Min son delade John Hrons foto på Facebook. Jag har aldrig pratat om John Hron med honom det som hände ligger som ett cainsmärke, kan inte ens förmå mig att prata om det.
 Den där kvällen då två pojkar tältade vid en sjö, spelade kort och det som hände sedan kan vi i inte prata om. Det gör så ont jag bara stammar och det hände för så länge sedan men för din skull Jonathan ska jag försöka.
  Jag gör ett försök ,det finns ett ord för vad John var han var antirasist. På nittiotalet fanns  killar med bomberjackor och svenska flaggor på dem , även nazikors och de hade nazikors intatuerade på sina armar. De var våldsamma och deras våld dödade, det dödade John. Det övriga samhället hängde nog inte riktigt med utan kallade nazistdåden för pojkstreck nu var det ju något annat tortyr under flera timmar och mord.
Varje gång jag närmar mig Kode tänker jag på på John men kanske mest på hans mamma och pappa som miste sitt enda barn den där gången vid sjön . Ett barn som stod upp mot fascismen som dog . Det gör ont, för alla oss som levde då som sedan blev föräldrar och har tonåringar så blir det obegripligt. Våldet och framförallt att berätta det blir svårt det gör ont i varje ben så in i märgen ont.
Historien måste berättas om vad som hände om förövarna som var Nazister och John som var antirastisk, som stod emot när ingen annan gjorde det.
Jag minns dig en gång Jonathan, som elvaåring med blixtrande ögon när du sa jag hatar nazister och jag hoppades att du skulle hålla kvar vid den känslan. Det är med stolthet jag läser dina statusuppdateringar på Facebook som jag ser att du har gjort det kanske med mer eftertanke. Du höll inte bara kvar känslan utan utvecklade den också.
Nazismen låg inte längre bort än två generationer och en sjö en underbart vacker kväll i augusti . Nu är nazismen närmare än så . Jag har blivit hotad på många sätt som jag inte berättat för Jonathan. En annan dag i april 2015 berättar Jonathan att han ska hålla ett föredrag i skolan om Sverige Demokraterna. På eftermiddagen fick jag läsa manuskriptet och det var ett brandtal med överskriften SD är lika med rasister.
Tillbaka till John Hron som misshandlades till döds en fullständigt meningslös död med nazisiska förtecken. I våras vandaliserades hans grav av unga nazister från ett högstadium i Kungälv. Fortfarande blir det under kategorin pojkstreck. Det är det inte fortfarande finns bomberjackor med flaggor och hakkors men vad som är än värre. Rasisterna har flyttat in i våra parlament börjat normaliseras i folks medvetanden och det är farligt. Skolorna samhället då som nu som inte vill prata om att de har problem med högerextrema ungdomar trots det som hände John.
  Det finns händelser som faktiskt inte har en mening så skriver Lena Andersson och att mista ett barn är en sådan händelse likaså det fascistiska våldet. I dag delar Jonathan och hans kompisar John Hrons foto för att minnas honom de var inte födda den där dagen den 17e augusti 1995 . Hjältar kan inte dö de finns kvar de lever vidare i medvetandet hos nya generationer. John Hron blev en ikon som antirasist och minnet av honom lever kvar. Vi glömmer aldrig, vi förlåter inte och kampen mot rasismen och det fascistiska våldet tar vi varje dag. No pasaran!