Igen, ska jag sitta med en rädd människa på flykt som så många gånger förr försöker jag hitta någon form av lugn, av lugnande ord. Jag försöker intala mest mig själv att det kommer gå bra fast det är långt ifrån sant.
Under helgen har 900 människor mött döden , drunknade i Medelhavet knappt en vecka efter att en överfylld båt med 400 flyktingar mött samma öde. Medelhavet har blivit dödens hav. Europa som ett fort där ingen släpps in. Murar är ingen olycka de är skapta av människor och människor kan också riva dem.
På förvaret sitter Sahar i väntan på att skickas till ett land där hon som kvinnorättsaktivist inte är välkommen. Afghanistan som inte anser att kvinnor har samma värde som män. Ett land där journalister dödas för det fria ordet. Nils Horner var en av dem. Migrationsverket menar att så inte är fallet men har lite svårt att förklara hur en svensk journalist dog där .
Vad är det för en tid ? Träden i sin blomning blir till aska då det döljer så mycket smärta att tala om dem istället för att tala om Sahar om hennes drömmar, att tala om de 900 drömmar som tog slut vid Lampedusa.
Varför sätter de sig på överfulla båtar som är långt ifrån sjödugliga? Därför att alternativet är så mycket värre. Igen kommer jag sitta med rädda flyktingar med min vän från Palestina som levt som gömd på Västbanken och sedan här som asylsökande. Alternativet att leva med sin familj i Ramallah finns inte. Det är långt i från sant att det kommer gå bra
